Till Vem

Jag skrev dagbok. Av rädsla att den inte skulle finnas kvar skrev jag den i form av brev som jag skickade till ytterligare en person.

Jag bad henne att inte öppna och läsa. Att bara arkivera dem olästa. Ville hon fick hon, men att läsa det detaljerade innehållet och veta att hon inget kunde göra ville jag helst inte utsätta henne för.

Jag förstår att det låter konstigt alltsammans. Jag ser det nu så här i efterhand. Men där och då var det så verkligt det bara kunde bli... Min vän kunde ligga hela natten med öppen telefonlinje medan hon halvsov i sängen. För att jag skulle kunna slappna av och känna mig lugn de gånger han med dunder och brak gav sig av. Lämnade mig nedslagen, utslagen, kärlekstörstande och ensam. 

Det är många som aldrig kan förstå. Som inte förstår det faktum att man stannar. Jag lämnar dock den diskussionen därhän. Det finns många som inte förstår hur det är att dö också. De har aldrig varit där. De har aldrig upplevt det.

Den öppna telefonlinjen timmar i sträck, dag som natt  räddade mitt liv.

Andra vänner dömde. Menade att jag fejkade att jag mådde dåligt. Jag gjorde ju mig fin, skötte om håret, naglarna... Så "gör man inte" om man är "sjuk på riktigt". De har aldrig varit där. De har aldrig upplevt det...

Vänkretsen minskade drastiskt. I samma takt det blev känt, i samma takt som jag berättade och de inte kunde få mig att gå därifrån, i samma takt försvann de... De så kallade vännerna. 

Vet ni? Inte en enda har kommit åter. Det var tomt då. Mycket sorg. Mycket svek. Mycket ensamhet. Mycket sorg. Ja sorg... Sorgen var värst. Den rev och slet i mig, slet itu mitt inre i bitar som kastades iväg som mat åt rovdjur, fortfarande med nervkänsla i när rovdjuren slet och drog i dem... Sorg är ont, hårt, svart och mörk. Sorg kan vara vacker, men denna var ful och mört ond.

Ångesten lurar bakom varje hörn. Varje liten rörelse framkallar en påminnelse om att ångesten ständigt bärs med i kroppen rent fysiskt. Ibland kryper den nära inpå, ibland grävs den in djupt och köttigt långt in i kroppens fysiska innersta platser...

Det finns många som inte förstår. De har aldrig varit där. De har aldrig upplevt det... Men vissa förstår. Vissa har upplevt det. Vissa lever med det än... 

Man lär sig... Livet blir lite annorlunda. Man är tyngre av sorg och sorgens ångest, men man lär sig... 

Ur ett nytt liv, på ett nytt ställe från en annan synvinkel:

Jag bad om att få en annan bm den här gången med föreskrivning om mina tidigare missfall i år och minnen. Inte riktigt sant men har så svårt att säga rakt ut att jag inte trivdes med den förra. Så svårt att göra någon annan ledsen... Och risken hade ju funnits...

Fick en semestervikarie eftersom det var sommar, mkt bättre! Tusen och en frågor ställdes vid inskrivningen... Jag tycker inte om frågor. Började skruva på mig, hittade inte alla svar.

På frågan om jag någon gång blivit ”psyk. Beh” svarade jag naturligt ja...
”För vad då?”
Ja... vad svarar man? Svarade ngt i stil med att jag inte visste riktigt... depression? Vad ska man svara? Jag hade levt med en man som misshandlade mig i sex år, börjat förinta mig själv och känt att det inte fanns någon annan väg ut än att ta mitt eget liv. Jag hade förlorat ett och sedemera två barn i min mage och... ja vad säger man?

Depression kanske då... Eller kallas det utbrändhet? Kallas det sönderslagen?
Diagnos??? Ett ord som aldrig slagit mig. Har jag en sådan?

Kände mig tvungen att berätta och drog historien i korta drag. Hon lyssnade, intensivt, antecknade lite på en gul lapp, pennans rispande hördes tydligt. Hon frågade samma frågor som polisen. Årtal, hur länge det pågått, hotbild nu... Hon verkade uppriktigt intrresserad. Frågade om vart jag varit, vilka psykologer jag träffat, om jag ätit mediciner, ja... Jag blev lite förvånad...

Jag fick utveckla bilden och historien ytterligare lite. Är inte van vid att människor i de myndigheter jag varit i kontakt med verkar uppriktigt intresserade. Men det ingår kanske i hennes arbetsuppgifter. Eller så var hon en av få som uppiktigt brydde sig...

Ur ett nytt liv, på ett nytt ställe från en annan synvinkel
Luckorna fylls nu sakta i... Retroaktivt...

Jag är less på att aldrig mardrömmarna ger med sig, less på att jag inte kan ha kläder som sitter åt kring halsen, less på att jag inte klarar av att ha någon bakom ryggen och less på att jag hela tiden hör varje litet ljud och hör vem det är som kommer på stegen...

Less på att jag inte fixar att någon tar mig i handlederna... Less på att inte orka... Less på att inte våga berätta... Less på att skämmas...

Märks det?

Är jag konstig?

Funderar människor runt mig på vad jag är för en konstig person?

En konstig, knasig människa som reagerar konstigt...

Inte som alla andra...

När börjar mitt liv?

När är det min tur?

Nu flicka lilla... Nu! Det pågår, fortgår och det är bara du som kan leva ditt liv.

Nå, men gör det då!!!

Om jag bara visste hur... Om jag bara visste hur man lever...

Jag var sängliggande pga hjärnskakning. Hans far kom och hörde mig ligga och kräkas. Min sambo berättade då att han gett mig hjärnskakning.
Jag låg i sängen och hörde vad de pratade om vid köksbordet... Hans far förklarade för min sambo att han skulle lämna mig innan jag gjorde nåt dumt och polisanmälde honom. Att han skulle tänka sig för noga för han riskerade att förlora sitt jobb och förstöra sitt liv, och så ville han inte att hans son skulle få det.

Min sambo tyckte att jag skulle in till sjukhuset. Jag upplyste honom om att de har anmälningsplikt.
"Det är ju upp till dig, det beror ju på vad du säger" sa han.
"Vad ska jag säga då hade du tänkt dig?"  svarade jag uppgivet
"Vad du vill"  fick jag till svar.
Jag åkte aldrig in till sjukhuset. Orkade inte...

Han satt på sänkanten och strök ömsint mitt hår. Vi pratade lite om situationen och han bad mig prata med hans far. Liksom räcka ut en hand för att se om det kunde lätta upp lite. Vi planerade ju ändå en framtid ihop och skulle relationen med hans far vara på det här sättet skulle det ju bara bli ännu jobbigare för oss. Han sa också att han egentligen inte tyckte att det var min sak att göra det, men att hans far var för stolt för att göra något sådant och att det var jag som var tvungen att bete mig vuxet i den här situationen.

Vad hade jag att förlora? Att fadern inte var mogen nog att se situationen ur ett klart perspektiv var jag redan medveten om.
Han ignorerade mig först. Jag frågade hur han mådde och han svarade att det var bra. Se sa han bara att vi förstörde varandras liv och att jag förstörde hans sons liv. Jag bad om ursäkt för att jag älskade hans son, sa att jag aldrig mått sämre i hela mitt liv och sen frågade jag om han skulle ha nån mat, för vi skulle köpa pizza.
Det skulle han inte.

Min sambo kom in och avbröt med ett bittert uttryck i ansiktet. Känslan av att se sin sambo vara så besviken på sin far går inte att beskriva. Jag vet inte exakt hur mycket han hade hört av vårt samtal, men han kände av stämningen tillräckligt mycket för att komma och på ett snyggt sätt ta mig därifrån innan jag ens hunnit prata klart...

Ja vad hade jag att förlora?

Värdigheten...

Har nog aldrig känt mig riktigt värdigt behandlad av hans far. Tyvärr. Hans far har en lång bit kvar i livet. Jag brukar fundera om han kommer dö med ovissheten om att han har så mkt kvar att bearbeta och jobba med, eller om han helt enkelt kommer ha kvar skygglapparna ända till dess. Är ju ett rätt smidigt försvar. Men jag hoppas då av hela mitt hjärta att han får dö med den vissheten och att det inte kommer ikapp honom då han ligger på sin dödsbädd. Det skulle vara fruktansvärt hemst att behöva uppleva. För hans skull så är det då bättre att leva ända till slutet i den visshet man för tillfället har...

Ja, så hände det igen. Har tappat räkningen vid det här laget...

Jag kurade ihop mig och försökte fokusera på annat än smärtan i mitt huvud, mina armar, mina ben... Ja, överallt gjorde det ont. Jag kände mig så mörbultad och mådde så illa. Kunde inte fokusera på vad som gjorde mest ont och mindes inte heller var han hade slagit mig hårdast den här gången.
Jag stängde ögonen och försökte värja mig mot det starka ljuset jag tycktes se någonstans. Satt så stilla jag kunde, försökte drömma mig bort. Grät förtvivlat när jag såg gröna sommarängar och när jag tänkte på min döda mormor och morfar.
Kände hur mina kläder blev varma och fuktiga, insåg någonstans i verkligheten att jag kissade på mig där jag satt intryckt ihopkurad i hörnet vid ytterdörren. Men jag kände inget och jag orkade inte hålla emot. Orkade ingenting.

Jag var helt omedveten om hur lång tid det gick, men efter en stund kände jag hur starka armar kom och lyfte upp mig. De bäddade ner mig i soffan och jag hörde lugna, mjuka fina röster. Det blev mörkt och mina blöta kläder togs av mig. Jag kunde förnimma att någon strök mig över håret och talade med mig. Lugnt, metodiskt och tröstande.

Jag mindes de blöta kläderna och skämdes över att jag kissat på mig. Men rösten fick mig att förstå att jag skulle spara på krafterna och bara vila.
"Det är ingen fara, det är sådant som händer, vila nu gumman, jag är här, jag lämnar dig inte"
Det var han som satt vid min sida, och då kände jag trygghet i det och vet att jag tänkte att det var tur att det var han så att ingen annan skulle se mig i det här skicket.

Dagen gick på något sätt. Jag var uppe på benen lite grann. Lyckades duscha och mådde förhållandevis ganska bra utifrån de förutsättningar jag hade. En familjevän/ släkting stack in huvudet och sa hej till mig. Hon sa till honom att jag såg ut att må mycket bättre efter resan (hade varit på en liten resa) och att jag såg piggare ut. Jag log men suckade tungt och djupt inombords... Människor ser alltid det de vill se!

Det känns fortfarande jobbigt att skriva om det här. Att jag faktiskt, en vuxen kvinna, kissade på mig. handlingen är fylld med så mycket skam. Otäckt. Man borde inte skämmas...

Helt utmattad sjönk jag ihop i en hög på golvet. Kändes som om mina inre organ knappt fungerade. Kommunikationen mellan hjärna och kropp verkade på något sätt bruten. Jag fokuserade på att andas, för det verkade som om min hjärna glömde av att göra det.

Efter ett tag reste jag mig och stöttade min vinglande kropp mot väggar och bänkar för att ta mig ut i köket. Huvudet dunkade och snurrade. Jag fick stanna flera gånger för att samla kraft under de få meterna. Jag famlade efter en kökskniv och tog mig in på toaletten. Tänkte att det var lika bra att göra slut på allt. Men jag insåg ganska snart att det smidigaste sättet att dö på inte skulle vara med en slö kökskniv.  Inte om jag verkligen ville lyckas. Och halvdana försök som misslyckas har aldrig varit min grej... Råkade i mitt töcken skära mig någonstans på handen när jag fumlade med kniven. Jag såg blodet droppa...

Han kom och såg det också. Rusade för att ringa ambulans. Antar att han trodde det värsta. Men han lade på luren. Han kom fram till mig och sjönk gråtande ihop i en hög på golvet framför mig. Bad om ursäkt och sa att han inte orkade mer. Att han var svag, elak och en ond människa.

Helt iskall satt jag bara och såg på honom med kniven i min hand. Jag tänkte på orden han sagt till mig en gång.
"Skulle jag hållt i en kniv då hade jag huggt den i dig".

Hans tårdränkta ögon mötte min iskalla blick. En oberörd röst med total avsaknad av den minsta gnutta medkänsla svarade honom
"Dina ursäkter går inte hem".
 
Sen insåg jag att det återigen skulle vara jag som blev den starka. Jag sa att jag förstod att han hade det jobbigt men att det fanns hjälp ur det.
Han sa att jag var tvungen att få hjälp att må bättre, att jag var tvungen att inse att jag mådde ruskigt dåligt. Jag tänkte tyst för mig själv om han verkligen visste vad jag innerst inne var medveten om.
"Jo det är möjligt, men du kommer aldrig någonsin kunna tvinga mig till saker. Varken genom ord eller våld" sa jag.
"Nej jag kan väl inte det" sa han med en uppgiven ton i rösten.
Jag förklarade också att trots att jag mådde psykiskt dåligt för tillfället så var jag fortfarande en människa som var värd respekt. Jag bad honom respektera mig som människa och förstå att mina känslor var verkliga och inget man lekte med.
Han blev arg och jag frågade iskallt om han ville ha kniven och sticka ihjäl mig med.
"Nej det skulle förstöra mitt liv, och så dum är jag inte" sa han.

Orden ringde i mina öron... Det skulle förstöra mitt liv satt han och sa? Jag satte mig ner framför honom, fäste ögonen i hans, riktade kniven mot honom och sa;
"Om du någonsin igen hoppar på mig kommer jag hålla fram kniven. Då kommer du hoppa rakt på den och du ska ha klart för dig att jag inte kommer tveka att hålla upp den. Du ska fan inte slå mig igen."
Jag lade till att jag menade allvar och att jag inte skulle förlora något om han skulle dö på kuppen. Att jag egentligen inte menade det visade jag inte med en min. Om han trodde att jag var tillräckligt dumdristig till att mörda honom och det skulle hålla honom ifrån mig så visst!

Han lovade gråtande hela tiden att han inte skulle slå mig mer. Aldrig mer och han ville vara snäll. Han mådde bara så dåligt nu, precis som jag, och jag var ju så svår att tas med när jag var nere och han orkade inte mer...

Sen blev han aggressiv igen, men han rörde mig faktiskt inte. Bara kallade mig för hora, slampa och andra elaka saker. När han inte fick någon reaktion örfilade han mig så mina glasögon for iväg. Jag rörde inte en fena, och då örfilade han mig igen, och igen. Till sist for jag upp och röt åt honom att sluta. Då gjorde han faktiskt det.

Jag kramade kniven hårt i min hand.

När han gick drog jag några djupa andetag. Jag samlade mig och försökte tänka klart. Tryckte händerna mot mina tinningar för att få huvudet att sluta snurra och smärtan att ge sig något.

När han försvann runt kröken ut på E20 rättade jag till mina dyblöta kläder så gott jag kunde. Jag fumlade mig ur bilen och fokuserade så att jag skulle kunna styra min kropp. Jag låste noggrant bilen. Han skulle inte kunna köra efter mig om han hade extranyckel med sig. Så gick jag åt andra hållet på E20.

Han fick syn på mig och vände och skyndade tillbaka till bilen, och jag log inombords. Jag var smartare än honom. Han kom ut på vägen igen och började springa efter mig. Jag sprang jag också. En massa bilar körde förbi och undrade nog vad vi höll på med. Jag visste att han inte skulle göra mig något när folk skulle se, så när han stannade stannade jag och samlade kraft. När han gick gick jag. Jag höll bara avståndet.

Han bönade och bad att jag skulle stanna och vänta, men jag sa att han aldrig skulle få tag på mig genom att jaga mig. Då vände han och jag fortsatte åt andra hållet och funderade på vad jag skulle göra. Svängde in på vägen som bar hemåt. Kanske skulle jag gå? Det var ju inte ens en två mil...

Jag gick av mig ilskan samtidigt som jag ringde till henne. Vännen så långt, långt bort. Hon fick mig lugn och fick mig också att tänka klarare. Jag var genomblöt och genomfrusen. Solen sken visserligen, men det var minst 15 minus ute. Inte lämpligt väder för min tunna, blöta klädsel alltså.
Han ringde och försökte tvinga mig att gå och hämta bilen. Inte en chans sa jag. Om han trodde han skulle få nöjet och lurpassa på mig igen trodde han fel. Han hotade med att ringa dyr bärgare. Visst sa jag och tänkte att det inte skulle vara mitt problem.

Efter många om och men bestämde jag mig för att ringa en granne och be honom hämta mig. Jag behövde ju inte säga något om vad som hänt. Han kom och mötte mig med bilen efter ett tag. Där inne var det varmt och skönt. Han frågade vart jag ville, men jag sa att jag bara ville hem.
När vi stod med bilen utanför porten och han studerade min genomfrusna sönderskrapade kropp, mina blöta kläder och min smärtsamma min frågade han försiktigt om allt verkligen var okej, och jag bedyrade att det var lugnt. Men jag såg i hans ansikte att han visste... Han bönade och bad att jag skulle följa med honom hem, men jag skakade resolut på huvudet.

Det kom en taxi inrullande på gården. Jag reagerade blixtsnabbt.
 "Åk!" Sa jag och duckade.

Jag bad honom stanna i korsningen och sa att jag var tvungen att ta itu med saken. Att det bara skulle bli värre annars. Han insisterade på att jag skulle med honom hem, men jag avböjde vänligt.
Jag gick ur bilen och gick hem.

Mötte honom i dörren. Det blev bråk...

Minns inte vad vi sa, minns inte vad som hände. Bara att jag stundvis ville dö och slippa allt vad livet hette.
"Vill du att jag ska slå dig igen, vill du det va?"
"Gör det då" sa jag apatiskt och han kastade sig fram och knuffade in mig hårt i väggen.
Jag orkade inte ta emot mig med händerna. Huvudet tog smällen. Jag sjönk ihop och han tänka att nu är det slut. Äntligen är det slut.

När jag vaknade till och öppnade ögonen och insåg att jag fortfarande levde kastade jag mig upp och skrek honom hysteriskt rätt upp i ansiktet.
"Du kommer ha ihjäl mig, men det är väl just det du vill. Du är en sjuk människa som njuter av att slå."

Vi stod öga mot öga en kort sekund, och jag vägrade vika blicken. Han frustade som en ilsken tjur.
Innan han vände bort blicken spottade han mig i ansiktet.