Till Vem

 Ett brev utav många, kopierat direkt ur dagboksanteckningarna. Att skriva dagboken som brev var ren överlevnadsinstinkt. Jag visste att det skulle kunna gå illa och jag vägrade låta sanningen dö med mig. 

Men det var först då jag började skriva dagbok. Först när jag fruktade för mitt liv.

 

Ev namn är borttagna.

 

###

Natten kom. Då var vi där igen... Minns inte allt här. Bara att han slog mig mer, att han ryckte täcket av mig och snärtade mig med det, att han tog ett rör och riktade mot mina knän och sa "få se om det här ska få dig att fatta, det ska väl iaf göra ont", men sen dämpade han slaget när han slog så det gjorde bara "vanligt" ont.

Han försökte tysta mig genom att "knyckla ihop" mitt ansikte ner i kudden med handen en gång. Jag var blå av det dagen efter.

Sen låg han och höll om mig i sängen när jag grät. Han tröstade först, sen sa han åt mig att hålla käften och när jag inte gjorde det böjde han sig bakåt och knockade mig i sidan på mitt huvud med sitt huvud. Har fortfarande känningar av bulan idag (16/2 2006) och med mina tidigare hjärnskakningar så kan du förstå att jag var sängliggande och spydde och mådde rejält illa i ett par dagar. Det vet du ju också. Jag pratade ju med dig och du tyckte jag borde åka in till sjukhuset. Min lilla "syrra" *ler*. Det är skönt att du finns för mig. Förlåt att jag inte riktigt är i stånd att hjälpa dig hjälpa mig själv bara...

Hans pappa kom och hörde mig ligga och spy. XXX sa att han hade gett mig hjärnskakning, men han sa inget. Sa bara till XXX att lämna mig innan jag gjorde nåt dumt och polisanmälde honom, för då skulle han förlora sitt jobb och förstöra sitt liv, och det ville han inte.

XXX tyckte också att jag skulle in till sjukhuset. Jag upplyste honom om att de har anmälningsplikt. "Det är ju upp till dig, det beror ju på vad du säger" sa han. Uppgivet svarade jag "vad ska jag säga då hade du tänkt dig?" och fick svaret "vad du vill". Jag åkte aldrig in till sjukhuset. Orkade inte...

XXX bad mig prata med hans pappa. Liksom räcka ut en hand, och det gjorde jag. Men han ignorerade mig först. Jag frågade hur han mådde och han svarade att det var bra. Se sa han bara att vi förstörde varandras liv och att jag förstörde hans sons liv. Jag bad om ursäkt för att jag älskade hans son, sa att jag aldrig mått sämre i hela mitt liv och sen frågade jag om han skulle ha nån mat, för vi skulle köpa pizza. Det skulle han inte. Sen kom XXX och jag var lite piggare och åkte med honom. Det blev kinamat.