Eftersnack
Han kom till akuten...
Han tog min hand och sade att det var synd om mig. Jag grät och ville inte möta hans blick. Sedan gick allt så fort. Ambulanspersonalen kom och lyfte raskt över mig till en bår. De småsprang i korridorerna med mig och så in i ambulansen för förflyttning till annat sjukhus.
Han åkte hem...
Jag blev kvar...
Vi pratade om det senare när jag kommit hem igen.
Han sa att jag inte fattade något. Att om jag bara varit tyst i fem sekunder så hade jag sluppit bli sparkad i magen. Om jag bara inte tjatat så...
Han sa att det självklart var hans ansvar att han slagit mig, att man inte får passera den gränsen men att jag också borde tänka och inte provocera honom så.
Jag begrundade tyst det han just sagt och funderade på om han var medveten om vad som hade hänt egentligen. Jag hade för länge sedan kommit till insikt och visste att de där fem sekundrarna inte skulle göra någon skillnad.
Han gissade på två, tre.
"Då är det helt svart, jag var förblindad av raseri, jag var som förbytt".
Han gjorde klart för mig att det var en ny man nu. Att detta var droppen och att han hade kommit till insikt om det.
Det var längesedan jag hade gjort det...
Tusen tack för din kommentar!! Det värmde mycket!
Vet inte vad jag ska skriva till dej efter att jag läst din blogg... Jag hittar inte orden! Förlåt!
Tack själv!
Du finns i mina tankar! =)
Oj, är allt de där sant? :O eller är det bara en novell elr nått?
Om det är sant så är jag helt stum...herregud! :S
hoppas allt löser sig!
åh jag är helt fast, vill veta mer...
det är så tragiskt, så hämskt...
klart jag tar mig tid att läsa ! ):)
håller med dig.
allt blir vad man gör det till
kramar
Bara du, ingen annan kan få dig att lämna honom. Men med tryggheten som du bär i hans närvaro, du vet att han slår, du vet när, du vet hur långt han går. Tryggheten, du vet. Men om du en dag skulle lämna honom, vad möts du av då? Hur hittar du tryggheten igen? trygghet på samma sätt? När du är redo.
