Till Vem

Han blev riktigt riktigt arg och rusade ut ur teverummet och smällde igen dörren hårt. Jag tänkte att jag låter honom vara nu då, för han har sagt att det är så jag ska göra, låta honom gå och vara och lugna ner sig. Låg ensam och grät stilla i soffan.

Han hade sagt att han ville se när Anja åkte, men när det var dags ropade jag inte på honom. Fast jag egentligen ville att han skulle få se så ropade jag inte på honom. Jag vågade inte. Visste vad som väntade...

Och så åkte hon till sig ett guld. Hennes guld kändes som mitt nederlag. Vad skulle han säga nu?

Han flyttade omkring möbler eller något på våningen över. Det väsnades rejält. Sedan kom han...
"Har hon åkt?" Var det enda han sa medan de svarta ögonen stirrade på mig. Stirrade hårt, utan att se. Utan att se rädslan, utan att se tårarna, utan att se besvikelsen, utan att se kärleken till den man jag en gång lärde känna för så många år sedan.

Jag svarade tyst ja där jag satt och grät i soffan. I samma sekund kom tanken. Tanken om att åka. Att fly. Att inte återvända, och snabbt innan jag skulle hinna ångra mig reste jag mig upp. Tårarna rann men jag märkte dem knappt längre...

Av någon anledning hade jag plockat ut en stor summa kontanter från ett konto vid ett tidigare tillfälle. Vet att jag tänkt att "ifall om att". Jag ville gardera mig. Mitt undermedvetna ville ge mig en chans att fly. Nu var jag där...

Jag skyndade lagom långsamt när jag skulle gå och hämta pengarna som jag lagt i ett kuvert i en byrålåda. Ville inte att han skulle se, förstå, tänka. Och mina känslor brann.

Jag älskade ju honom. Den underbara, känslosamma, leende mannen. Han som fanns där för mig, fick mig att skratta, fick mig att se små guldkorn i vardagen.
Han som alltid kom till min undsättning när jag behövde stöd. Han som alltid ställde sig på min sida och lät folk veta att jag var någon att lita på, att räkna med. Han som ömt kysste mig, tog mig i sina armar, viskade kärleksord i örat och älskade ömt med mig i den levande skogen på daggfuktig mossa.
Han som charmade mina vänner och gav mig fina små presenter. Han som ömt lade armen om mig på natten då mardrömmarna kom så att jag kunde somna om igen och han som kunde sitta vaken på sängkanten en hel natt och bara stryka mitt hår tills jag somnade när jag hade svårta att sova.
Han som skrattande skojbråkade med mig när vi gick på promenad i solnedgången tills mitt fnissande övergick i skrattårar, och han som slet med mig då något av de stora projekten skulle bli klara.
Sida vid sida delade vi allt.

Men han har en sida jag inte vill dela.

Jag blundade för känslorna, grävde med handen längst ned i byrålådan efter det tjocka, bruna kuvertet. Fick upp, det, tänkte bara på att komma iväg i bilen. Blundade för varje liten tveksamhet.
Nu eller aldrig.

De var borta.
Jag sjönk ihop på golvet. Känslorna kom tillbaka. Jag gav upp.