Ett dygn ur livet del ett
Vi var på en rastplats mitt ute i ingenstans. Jag låste in mig på toaletten som fanns och satt där i två timmar innan jag gick ut. Nu minns jag inte vad som hade gjort honom sur längre... Jag vet bara att jag hade en känsla av att han inte skulle få bestämma över mig. Igen...
Vi stod ute i snön, mitt i natten på en öde rastplats. Han tog tag i mina armar, lyfte mig från marken och skakade mig. När han släppte mig tappade jag balansen och han ryckte raskt tag i kläder och hår och släpade mig några meter till en isvall och kastade mig i den med huvudet före. Så satte han sig på mig och satte ett knä i bröstkorgen så att jag tappade luften samtidigt som knytnävsslagen kom.
Jag blev liggande. Han sa "sluta spela, det där gjorde inget ont".
Det var inte så längesedan han hade åsamkat mig två hjärnskakningar tätt inpå varandra, så när jag öppnade ögonen och kände hur ont det gjorde och hur illa jag mådde direkt blev jag lite rädd. Jag låg kvar och försökte samla mig och få huvudet att sluta snurra. Men han gormade och skrek att jag skulle resa mig upp.
"Ställ dig upp för fan, sluta larva dig, ställ dig upp för fan".
Han ryckte upp mig men benen ville inte bära. Jag grät och skrek åt honom att tänka sig för. Att han inte ville detta.
"Tänk dig för, tänk dig för". Men han ryckte upp mig och skakade mig tills jag förblev stående.
Nu i efterhand förstår jag att han var rädd. Att han inte insett att det var en isvall han kastade in mig i. Det såg ju ut som mjuk snö. Först efteråt när han såg hur medtagen jag blev insåg han det, och då visade han sina känslor och omtänksamhet för mig på det sätt som de flesta i hans situation gör.
