Vreden växte i mig då jag såg hur han hanterade sin oro och omtänksamhet om mig. Sin kärlek till mig. Jag som betydde mest för honom i hela världen...
Jag skrek åt honom att han var en jävel och att han var en idiot som inte trodde att jag skadades av att kastas i iskanter. Sen vände jag och sprang genom snön.
Han hann ikapp mig. Då gav jag upp. Jag lät benen benen vika sig under mig och föll handlöst ihop i en liten svag hög i den djupa snön. Han slog mig några gånger till. Jag vet inte hur många, var eller om det gjorde ont eller kändes. Huvudet bultade och jag ville bara spy. Jag låg i snön och hann se hur han hindrade några slag mot mitt ansiktet, men mötte lugnt hans blick. jag blinkade inte ens.
Det kunde kvitta. Allt kunde kvitta...
Sen vände han och gick och satte sig i bilen. Jag kravlade iväg och satte mig bakom en soptunna. Jag ringde henne igen...
vännen i andra änden av min värld. Batteriet höll på att dö i min mobil och hon blev orolig för jag mådde så illa och pratade nog lite konstigt mellan snyftningarna.
Han hade parkerat bilen utanför toaletten, så jag vågade inte gå dit igen. Men jag frös något fruktansvärt. Hon sa att jag skulle väcka chauffören som satt och sov i sin långtradare, men jag vågade inte. Man ska inte prata med okända människor ekade det i mitt huvud och alla mord och våldtäkter som liftande personer råkat ut för spelades upp i mitt huvud.
Nu i efterhand så förstår jag inte hur jag resonerade. Men det kändes logiskt då...
Var så långt hemifrån och visste inte vart jag skulle ta vägen. Min telefon skulle snart dö, likaså din som dessutom var tom på pengar.
I takt med mobiltelefonernas pipande batterivarning dog också delar av mig.
Till slut frös jag så jag skakade och vi lade på. Jag tänkte att om jag inte vill frysa ihjäl så måste jag ta mig till toaletten där det är varmare. Jag använde mina sista krafter till att resa mig och tänkte att han nog somnat vi det här laget. Det gör han alltid väldigt lätt...
Jag såg inte åt bilen när jag gick förbi. ville inte se om han satt där och följde mig med blicken.
Ville inte visa min svaghet genom att flacka med min egen blick.
Jag kom in på toaletten och reglade snabbt dörren, dubbelkollade låset och sjönk ner på golvet. Satt där ett tag och skakade av köld på det blanka, kalla, gråa betonggolvet. Kom till sans och öppnade skötbordet och tog fram den tunna dynan som låg där. Sån där vit, tunn, plastig... Så kurade jag ihop mig på den och minns att jag tänkte
"jag måste ta det lugnt med huvudet, jag har hjärnskakning igen och måste vara stilla".
Sen vaknade jag av ljud på den andra toaletten. Satt knäpptyst och trodde att han skulle försöka ta sig in genom den, men insåg snabbt att det inte fanns någon möjlighet. Väggarna var solida. Var det han? Någon annan? Skulle jag säga att jag satt där? Jag var tyst... Personen på den andra toaletten spolade och gick ut
Hans röst ljöd genom toalettdörren.
"Du kan ju inte sitta och frysa på en toalett förstår du väl? Jag kör dig vart du vill, vart du vill. Säg bara vart du vill så kör jag dig dit. Vill du till ett hotell?"
Men vart skulle jag ta vägen? Hur skulle jag komma hem sen? Vad skulle hända sen... Vet inte mer än att hela natten gick. Inte förrän tidig förmiddag anlände vi till hemmet. Vårt gemensamma hem.
...Och innan dess ska ytterligare saker komma ske.
Om jag bara kunde hata honom!
