Till Vem

Så har jag många gånger tänkt.

Jag vill ha en familj som stöttar mig i det här.
Jag vill ha vänner runt mig som uppmuntrar mig.
Jag vill ha ett socialt umgänge där jag kan komma bort och bara njuta av livet.
Jag vill ha ett samhälle som tar emot mig i sitt skyddsnät när jag ringer och tjatar om att jag behöver hjälp.

Då, då skulle allt vara mycket lättare...
Men så kan jag inte heller tänka. Återigen det här med självaktning.

Att sörja över det man inte har hjälper inte.
Att tycka synd om sig själv hjälper inte.
Att gråta över att saker inte finns för mig hjälper inte.
Att vara förbannad över att jag får slåss mot samhället i det här hjälper inte.


I allmänhet så är människor runt mig ofta imponerade av mig på många sätt. För de ser den verklighet jag visar. Och visst är det lätt att imponeras av det som syns.

Men de skulle bara veta...
De skulle bara veta hur mycket jag innerst inne hatar mig själv för det jag gör mot mig själv.
Hur jag skäms för att jag, "världsvana, smarta, biznizkvinnan" lever i det jag gör, och inte klarar av att ta mig ur det.

Jag måste bli av med skammen. Jag måste sluta lägga energi på att skämmas. Energin behövs till något helt annat. Men mitt jag har slutat bli viktigt för mig vid det här laget. Andras jag känns viktigt, att världens människor får må bra och leva ett lyckligt liv.

Men jag skulle gärna dö för deras skull. Jag skulle gärna offra mitt liv om det kunde få världen att bli lite bättre.

Men inte på det här sättet. Inte genom att bli en levande död...