Till Vem

Sakta, där jag låg i mina självömkande känslor i en hög på golvet, framför byrålådan med det tomma bruna kuvertet växte en vrede fram inom mig.

"Ska jag ligga här och tycka synd om mig själv va? Ska jag låta mig själv bli svag, kraftlös och påverkbar bara för att jag känner självömkan? Var har du styrkan tjejen? Den styrka alla andra ständigt får ta del av? Styrkan? Envisheten? Målmedvetenheten?"

Jag reste mig upp, marscherade fram till hans plånbok på bänken, tog hans visakort och gick mot ytterdörren.

Nu eller aldrig!

Han tryckte in mig i ett hörn, knuffade mig och försökte bända upp mina händer som krampaktigt höll om hans visakort. Jag släppte innan han lyckats få tag i det och bad honom istället att ge mig mina pengar.

"Nej, du slarvar bara bort dom precis som med bilnycklarna"  sa han.

Jag sa igen att han skulle tänka på sitt humör och skärpa till sig och ge mig pengarna som var mina. Han bad mig hålla käft och gick emot mig. Jag stod kvar och bönade och bad. Han lyfte knytnäven och måttade men sänkte den och sade åt mig att vara tyst om han skulle kunna behärska sig.

Den enda tanke som for genom mitt huvud var att jag hade rätt att prata i mitt eget hus, om jag så skulle slås ihjäl på kuppen så skulle jag inte förlora den värdigheten att vika mig för honom i detta läge.

Han ner på knä på tröskeln, knäppte händerna och bad mig gråtande vara tyst. Jag upprepade lugnt och metodiskt att han skulle ge mig mina pengar, och i en kort sekund kände jag en vag tillfredsställelse i att denna stora, starka man nu plötsligt låg på knä för mig och inte tvärtom.