Och så kom smärtan

Jag vaknade igen av att ytterdörren gick igen.
Han tog bilen...

Huvudet snurrade, jag mådde illa och försökte resa mig.


Jag hann ta mig till köket och telefonen och ringde direkt 112. De frågade mig om jag var allvarligt skadad och jag svarade att jag inte trodde det. De kopplade mig till polisen och jag grät och sa att jag blivit misshandlad. "Är han kvar" var det första de frågade. Jag sa att han åkt och de frågade vart jag bodde. Jag uppgav adressen och de sa att de skulle komma och ta upp anmälan. Jag sa att jag ville att de skulle komma innan han kom tillbaka, att jag inte ville vara själv, men att jag inte var redo att anmäla honom.

Polisen svarade att det var deras skyldighet och då grät jag och sa att jag bara ville ha någon hos mig. De frågade om jag inte hade någon vän eller någon som kunde komma istället, nej svarade jag och snyftade att det måste finnas någon annan att prata med. Ring 112 igen och be dem koppla dig sa de.


Jag ringde en vän som bor i andra delen av min värld istället. Många, långa mil bort... hon sa direkt att hon hörde att jag behövde komma till sjukhus. Jag skakade tyst på huvudet och sa att jag inte var skadad, bara mådde illa. 

Då plötsligt kom smärtan. Hela min kropp skälvde och jag kunde inte längre hålla mig på benen.

Vännen ringde och såg till att jag kom till sjukhus omgående.
Polisen lämnades utanför, även denna gång.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0