Till Vem

Slaget kom i samma sekund som han reste sig upp. En gång, två gånger. Smärtan i magen fick mig att vika mig framåt, men i mig fanns beslutsamheten, envisheten och styrkan. 

Jag rätade på mig, såg honom i ögonen och bad igen att få mina pengar.

Han kastade in mig i väggen. Jag slog i huvudet och hela världen snurrade.

"Du kan inte få mig tyst genom att slå, du kan inte få mig tyst genom att slå" mumlade jag.

Han ställde sig och motade i dörren ut. Hundarna kom och försökte ta sig förbi honom fram till mig.
Det enda jag sa var "ge mig pengarna, dom är inte dina".

Han stod i dörren och knuffade mig bakåt varje gång jag gick emot honom. Plötsligt började hundarna skälla. Högt och argsint. I samma sekund fick jag en väl måttad spark rakt i skrevet. Sedan tog han tag i mig. Han skakade mig och knäade mig i magen så att jag inte längre klarade av att stå på benen. Jag kravlade mig loss men han kom efter och jag hann se hans blick. Den svarta, mörka. Och jag visste att jag inget längre kunde göra.

Med några sista sparkar mot mina ben och mage lyckades han få in ett ben mellan mina och fällde mig till golvet med ett kast. Samtidigt använde han ena knytnäven till ett slag högt upp mellan revbenen som fick mig att tappa andan.

Huvudet svingades i golvet i fallet och jag kippade efter andan och försökte komma på fötter en eller två gånger till medan knytnävsslagen fortsatte hagla över mig.

Jag försökte kravla undan, men sparkarna han då gav mig i sidan tog hårt. Han satte ett knä i bröstkorgen på mig och med det kände jag att jag försvann in i det mjuka, sköna, lite fuktiga, men tysta rummet.