Till Vem

Vi stannade vid ett världshus och åt lunch. När vi väl satt i bilen igen kom något på tal, han exploderade och jag skrek panikartat att nu var han tvungen att släppa av mig. Att han inte kunde tvinga mig till något genom att slå och definitivt inte tvinga mig kvar i bilen. Då tvärnitade han på E20, körde in till kanten och jag kastade mig ur passagerardörren. Sen körde han iväg och jag började förtvivlat gråtande gå längs vägrenen. Fri från bilen som var som ett fängelse för mig. Men ensam i kylan utan pengar eller mobiltelefon.

Så började jag tänka logiskt och insåg att om han vänder bör jag vara på motsatt sida vägen än vad han är. Jag ville inte möta honom när han satt i en bil och jag gick. När han är på det där humöret vet man aldrig vad som kan flyga i honom. När vägen dessutom är isig och full med snö kan det gå riktgt illa.

Han körde förbi två gånger och jag höll noga koll på när han kom så att jag kunde byta vägsida. Sen gick jag in på en avtagsväg. Inte den första, för jag visste att han skulle leta på den utan gick in på grusväg nummer två. Satte mig bakom en gran där jag kunde se, men inte synas.

Han kom med bilen bakifrån. Den första vägen gick runt och ut på denna. Miss från min sida...

Jag sprang upp i skogen och kröp ned i en grop halvt under snön. Jag hörde hur han fortsatte med bilen och tänkte åka, men till min fasa backade han sedan tillbaka bilen och kom efter mig in i skogen. Jag tryckte mig mot den kalla snön och kände hur den smälte runt mitt ansikte när jag tryckte det ned mot marken för att slippa se, slippa känna, slippa höra. Som när man ser på skräckfilm och vänder ansiktet ned i kudden och stoppar fingrarna i öronen när det blir lite för otäckt.

Han ryckte upp mig ur gropen och ömsom drog ömsom lyfte ömsom släpade mig genom skogen. Jag grät och skrek åt honom att släppa mig, men han bara tog ett fastare grepp i mitt hår och i min jacka och fortsatte släpa mig genom skogen. Jag grep tag i träd och grenar. Kläderna åkte på sned och min bara kropp släpades ris och stubbar i den isiga snön. Jackan drogs åt kring halsen och jag fick ingen luft och jag slutade skrika och kippade hjälplöst efter andan istället.

Paniken kom krypande men lufttillförseln var ohjälpligt låst av jackan. Jag fumlade efter dragkedjelåset men var så yr. Skrek panikartat och var halvt hysterisk. Han lyfte upp mig och kastade och tryckte in mig i baksätet. Sen vände han och skulle gå runt till förarsidan. men han missbedömde nog min vilja och status något. Med mina sista krafter kastade jag mig på låset, som lyckligtvis är centrallås, och hann låsa precis som han ryckte i dörrhandtaget. Nyckeln satt kvar i tändningslåset...
 
Nu blev han riktigt, riktigt arg. Jag hann tänka "bara han inte slår sönder rutan" innan jag sjönk ihop i en konstig hög i baksätet, flämtandes efter luft och gurglandes upp en massa slem som jag halvt om halvt spydde, halvt om halvt hostade upp på mattan i baksätet. Försökte ligga så still som möjligt. Jag var yr, mådde illa och försökte bara vara lugn. Låg så ett tag tills jag kunde andas normalt och återigen kunde fästa blicken, och då vände jag mig om och mötte hans blick genom rutan. Han bönade och bad att jag skulle öppna. Han frös och ville bara att vi skulle komma hem.

Min första tanke var att öppna. Jag ville också bara hem. Men kroppen löd inte. Hela jag var bortdomnad. Jag visste knappt om jag levde eller var död. Allt gick som i slowmotion och jag kunde inte bedöma situationen över huvudtaget. 

Han vände sig ilsket om och gick sin väg.