Brev från honom efter drygt ett års förhållande
Karl ligger och sover men jag kan inte! Har plockat och donat med mina kläder, så
nu ligger allt i fina högar. Har surfat igenom alla tråkiga sidor jag kan komma
på. Men jag kan inte sova!
För jag tänker bara på DIG!
Kanske är det bara för att du stängt av din telefon i natt, både du och jag vet ju
hur jag blir när jag inte får tag i dig. Livet leker så länge jag vet att du
finns på andra sidan luren eller på MSN, men jag hör aldrig av mig. Jag bara vet
ju att du finns där!
Vissa dagar så känns det så jobbigt. Allt blir lite gråare och tristare. Det är
väll så livet är antar jag. Allt som oftast så är det dessa dagar du behöver mitt
stöd som mest, vet inte hur vi tajmar det men på något sätt så lyckas vi. För det
är även dessa dagar jag behöver dig som mest!
Därför tror jag. därför blir jag ibland inte jätte glad när du ringer. För jag
orkar inte trösta dig för jag har slut på tröst och behöver i stället din. Jag
vet redan i förväg att du är ärg och ledsen, men jag är ju också arg och ledsen.
Vill inte vara arg och ledsen på dig och jag vill defentivt inte att du skal vara
arg och ledsen på mig!
Förlåt för att jag blir innåtvänd och av visande, att jag helt plödsligt inte har
någonting som hellst att prata om. Men jag blir sån när jag märker att det är på
väg. Att du snart blir arg på mig.
Usch vad jag saknar dig nu!
Har så mycket som springer runt i mitt huvud. så mycket jag vill säga till dig,
men som jag inte riktigt får ut. Jag törs nog inte!
Behöver din hjälp. Jag vet att du är less på att dra saker ur mig, men det måste
du göra i bland. Förhoppningsvis så bilr jag bättre med tiden och miskat AVSTÅND.
Men just nu behöver jag din hjälp och jag vet att du behöver min.
Känner mig bara så maktlös när jag inte kan ge dig den.
Puss älskling!
Nu ska jag göra ett nytt försök med kudden, hoppas att vi hörs i morgon.
/Varmaste pussar och kramar från Din Pojke
Svar på några frågor
Ja... Finns det korrekta svar egentligen? Ska försöka svara så gott jag kan.
Varför går man inte vid första slaget?
*funderar*
Jag var av den åsikten att skulle någon slå mig i ett förhållande skulle jag dra direkt. Punkt slut! Thats it...
Jag var också av den åsikten att otrohet var oacceptabelt och då också slutet på förhållandet. Enkelt, och så kändes det då. Enkelt!
Behöver jag säga att jag flyttat på båda mina ståndpunkter i förhållanden jag haft hittills...?
Kärleken-den kärleken.
När första slaget kom hade vi varit tillsammans i nästan två år. Jag vill inte försvara honom, men han är inte den kontrollerande typen som gnäller över allt jag gör. Istället är det jag som är den dominanta som styr och ställer. Har koll på allt från matinköp, bilbesiktningar och ekonomi. Så har det alltid varit...
Det jag vill mena på är det att jag inte märkte hur han påverkade mig, och när första slaget kom blev jag helt ställd. Han hade druckit alkohol, likaså jag. Våra bråk hade eskalerat mer och mer... Till slut var vi här, i detta läge...
Min tro på honom och på människan var stark, jag kämpar in i döden för något eller någon.
Det hade varit lättare för mig att lämna honom då, första gången. Då hade han inte hunnit få mig så liten och svag, så beroende av honom. Inte praktiskt sett, för som sagt, jag sköter det mesta. Men känslomässigt sett...
För vad ni än säger, vad ni än tror, så existerar det enormt mycket kärlek i det här förhållandet. Hade det inte funnits så mycket kärlek hade det inte funnits något problem. Bortom de högsta bergen finns också de djupaste dalarna. Och ju djupare dalarna blir, desto högre är bergen...
Så är det... Våra dalar är djupa, men bergen tycks vara extra höga. Problemet för mig är inte att ta mig ur dalarna, att orka med misshandeln, problemet är att vilja avstå topparna, att frånsäga mig hans kärlek och att kväva min kärlek till honom.
En separation helt enkelt...
Hur kan man älska någon som slår? frågar ni er då.
Kärleken är som den är. Man älskar någon-på gott och ont. Man älskar personen så mycket så man tar dens svagheter också, därför att man upplever att det fina hos personen överväger.
Då kan ni förstå hur fin denna människa som så vildsint kan misshandla mig är. Eftersom den han är när han inte slår får mig att vilja stanna och kämpa. Det märks också i hans sociala liv, hur alla älskar honom. Alla i hans närhet bara älskar hans underbara sätt, charmanta skojfriska prat och sociala kompetens.
I en kärleksrelation där känslor gör anspråk. Det är då du hamnar snett, fel... Inte alla slår, andra missbrukar, är otrogna... You name it!
En djup relation är som en spegel av ditt inre. Och vill du inte se vad som finns där ska du hålla dig ifrån dessa relationer tills du tagit itu med dig själv och ditt jag.
Allteftersom tiden går dör en liten bit av min kärlek. Våra underbara tider uppe på bergets topp föder den igen, men sakta men säkert sjunker nivån av kärlek jag innehar till honom. Han är en jättefin människa, men med stora problem. Jag kan inte bara få delar av honom, jag måste ta hela. Och jag har insett att jag inte vill det längre. Trots kärleken...
Även för honom rinner tiden ut. Som i alla förhållande tär bråk, och även hans kärlek ebbar sakta ut.
Och snart är jag där. Snart kommer jag vara där.
28 år gammal sitter jag här och ser tillbaka på mitt liv.
Det jag skriver för er här är dåtid. Vill bara upplysa er om det.
Det är hämtat ur min dagbok, mitt minne och mina känslor.
Dock lever jag fortfarande mitt i det, men för er som följer bloggen kommer ni snart se vart allt tar vägen. Vilka val jag gör och vad som händer i mitt liv.
Så många gånger har jag velat ta den enklaste vägen. Göra slut på mitt liv. Men det har jag inte gjort som ni märker. Just därför fyller jag nu på bloggen med mitt liv. Medan jag är stark nog att orka uppdatera fyller jag på med det som hänt sedan sist...
Fortsätt fråga, jag vill gärna försöka svara. För min skull, för er skull, för samhällets skull och för misshandlarnas skull.
Mitt livs största misstag
Glädjen, kärleken, upplevelserna.
Det kommer aldrig kunna vägas upp och vara värt det.
Aldrig någonsin.
Varning
En varning till känsliga läsare utfärdas av respekt för de som tror sig få läsa något helt annat.
Förbannade liv
Jag vill ha en familj som stöttar mig i det här.
Jag vill ha vänner runt mig som uppmuntrar mig.
Jag vill ha ett socialt umgänge där jag kan komma bort och bara njuta av livet.
Jag vill ha ett samhälle som tar emot mig i sitt skyddsnät när jag ringer och tjatar om att jag behöver hjälp.
Då, då skulle allt vara mycket lättare...
Men så kan jag inte heller tänka. Återigen det här med självaktning.
Att sörja över det man inte har hjälper inte.
Att tycka synd om sig själv hjälper inte.
Att gråta över att saker inte finns för mig hjälper inte.
Att vara förbannad över att jag får slåss mot samhället i det här hjälper inte.
Och tro på allt jag är
Stark.
Envis.
Målmedveten.
I allmänhet så är människor runt mig ofta imponerade av mig på många sätt. För de ser den verklighet jag visar. Och visst är det lätt att imponeras av det som syns.
Men de skulle bara veta...
De skulle bara veta hur mycket jag innerst inne hatar mig själv för det jag gör mot mig själv.
Hur jag skäms för att jag, "världsvana, smarta, biznizkvinnan" lever i det jag gör, och inte klarar av att ta mig ur det.
Jag måste bli av med skammen. Jag måste sluta lägga energi på att skämmas. Energin behövs till något helt annat. Men mitt jag har slutat bli viktigt för mig vid det här laget. Andras jag känns viktigt, att världens människor får må bra och leva ett lyckligt liv.
Men jag skulle gärna dö för deras skull. Jag skulle gärna offra mitt liv om det kunde få världen att bli lite bättre.
Men inte på det här sättet. Inte genom att bli en levande död...
Ni existerar
Vad några ord kan värma.
Även om det inte är orden i sig som får mig att le, växa inombords och känna mig starkare.
Nej det är Era tankar.
Tack snälla Ni för Er omtanke när Ni kommenterar i bloggen som är "för vem?"
I hjärta, hjärna och sinne.
Jag lovar Er!
Ett dygn ur livet del två
Vreden växte i mig då jag såg hur han hanterade sin oro och omtänksamhet om mig. Sin kärlek till mig. Jag som betydde mest för honom i hela världen...
Jag skrek åt honom att han var en jävel och att han var en idiot som inte trodde att jag skadades av att kastas i iskanter. Sen vände jag och sprang genom snön.
Det kunde kvitta. Allt kunde kvitta...
Sen vände han och gick och satte sig i bilen. Jag kravlade iväg och satte mig bakom en soptunna. Jag ringde henne igen...
vännen i andra änden av min värld. Batteriet höll på att dö i min mobil och hon blev orolig för jag mådde så illa och pratade nog lite konstigt mellan snyftningarna.
Nu i efterhand så förstår jag inte hur jag resonerade. Men det kändes logiskt då...
Var så långt hemifrån och visste inte vart jag skulle ta vägen. Min telefon skulle snart dö, likaså din som dessutom var tom på pengar.
Jag såg inte åt bilen när jag gick förbi. ville inte se om han satt där och följde mig med blicken.
"jag måste ta det lugnt med huvudet, jag har hjärnskakning igen och måste vara stilla".
Hans röst ljöd genom toalettdörren.
"Du kan ju inte sitta och frysa på en toalett förstår du väl? Jag kör dig vart du vill, vart du vill. Säg bara vart du vill så kör jag dig dit. Vill du till ett hotell?"
Om jag bara kunde hata honom!
Ett dygn ur livet del ett
Vi var på en rastplats mitt ute i ingenstans. Jag låste in mig på toaletten som fanns och satt där i två timmar innan jag gick ut. Nu minns jag inte vad som hade gjort honom sur längre... Jag vet bara att jag hade en känsla av att han inte skulle få bestämma över mig. Igen...
Vi stod ute i snön, mitt i natten på en öde rastplats. Han tog tag i mina armar, lyfte mig från marken och skakade mig. När han släppte mig tappade jag balansen och han ryckte raskt tag i kläder och hår och släpade mig några meter till en isvall och kastade mig i den med huvudet före. Så satte han sig på mig och satte ett knä i bröstkorgen så att jag tappade luften samtidigt som knytnävsslagen kom.
Jag blev liggande. Han sa "sluta spela, det där gjorde inget ont".
Det var inte så längesedan han hade åsamkat mig två hjärnskakningar tätt inpå varandra, så när jag öppnade ögonen och kände hur ont det gjorde och hur illa jag mådde direkt blev jag lite rädd. Jag låg kvar och försökte samla mig och få huvudet att sluta snurra. Men han gormade och skrek att jag skulle resa mig upp.
"Ställ dig upp för fan, sluta larva dig, ställ dig upp för fan".
Han ryckte upp mig men benen ville inte bära. Jag grät och skrek åt honom att tänka sig för. Att han inte ville detta.
"Tänk dig för, tänk dig för". Men han ryckte upp mig och skakade mig tills jag förblev stående.
Nu i efterhand förstår jag att han var rädd. Att han inte insett att det var en isvall han kastade in mig i. Det såg ju ut som mjuk snö. Först efteråt när han såg hur medtagen jag blev insåg han det, och då visade han sina känslor och omtänksamhet för mig på det sätt som de flesta i hans situation gör.
Eftersnack
Han kom till akuten...
Han tog min hand och sade att det var synd om mig. Jag grät och ville inte möta hans blick. Sedan gick allt så fort. Ambulanspersonalen kom och lyfte raskt över mig till en bår. De småsprang i korridorerna med mig och så in i ambulansen för förflyttning till annat sjukhus.
Han åkte hem...
Jag blev kvar...
Vi pratade om det senare när jag kommit hem igen.
Han sa att jag inte fattade något. Att om jag bara varit tyst i fem sekunder så hade jag sluppit bli sparkad i magen. Om jag bara inte tjatat så...
Han sa att det självklart var hans ansvar att han slagit mig, att man inte får passera den gränsen men att jag också borde tänka och inte provocera honom så.
Jag begrundade tyst det han just sagt och funderade på om han var medveten om vad som hade hänt egentligen. Jag hade för länge sedan kommit till insikt och visste att de där fem sekundrarna inte skulle göra någon skillnad.
Han gissade på två, tre.
"Då är det helt svart, jag var förblindad av raseri, jag var som förbytt".
Han gjorde klart för mig att det var en ny man nu. Att detta var droppen och att han hade kommit till insikt om det.
Det var längesedan jag hade gjort det...
Och så kom smärtan
Han tog bilen...
Huvudet snurrade, jag mådde illa och försökte resa mig.
Jag hann ta mig till köket och telefonen och ringde direkt 112. De frågade mig om jag var allvarligt skadad och jag svarade att jag inte trodde det. De kopplade mig till polisen och jag grät och sa att jag blivit misshandlad. "Är han kvar" var det första de frågade. Jag sa att han åkt och de frågade vart jag bodde. Jag uppgav adressen och de sa att de skulle komma och ta upp anmälan. Jag sa att jag ville att de skulle komma innan han kom tillbaka, att jag inte ville vara själv, men att jag inte var redo att anmäla honom.
Jag ringde en vän som bor i andra delen av min värld istället. Många, långa mil bort... hon sa direkt att hon hörde att jag behövde komma till sjukhus. Jag skakade tyst på huvudet och sa att jag inte var skadad, bara mådde illa.
Då plötsligt kom smärtan. Hela min kropp skälvde och jag kunde inte längre hålla mig på benen.
Vännen ringde och såg till att jag kom till sjukhus omgående.
Polisen lämnades utanför, även denna gång.
Självaktning
Jag rätade på mig, såg honom i ögonen och bad igen att få mina pengar.
Han kastade in mig i väggen. Jag slog i huvudet och hela världen snurrade.
"Du kan inte få mig tyst genom att slå, du kan inte få mig tyst genom att slå" mumlade jag.
Han ställde sig och motade i dörren ut. Hundarna kom och försökte ta sig förbi honom fram till mig.
Det enda jag sa var "ge mig pengarna, dom är inte dina".
Han stod i dörren och knuffade mig bakåt varje gång jag gick emot honom. Plötsligt började hundarna skälla. Högt och argsint. I samma sekund fick jag en väl måttad spark rakt i skrevet. Sedan tog han tag i mig. Han skakade mig och knäade mig i magen så att jag inte längre klarade av att stå på benen. Jag kravlade mig loss men han kom efter och jag hann se hans blick. Den svarta, mörka. Och jag visste att jag inget längre kunde göra.
Med några sista sparkar mot mina ben och mage lyckades han få in ett ben mellan mina och fällde mig till golvet med ett kast. Samtidigt använde han ena knytnäven till ett slag högt upp mellan revbenen som fick mig att tappa andan.
Huvudet svingades i golvet i fallet och jag kippade efter andan och försökte komma på fötter en eller två gånger till medan knytnävsslagen fortsatte hagla över mig.
Jag försökte kravla undan, men sparkarna han då gav mig i sidan tog hårt. Han satte ett knä i bröstkorgen på mig och med det kände jag att jag försvann in i det mjuka, sköna, lite fuktiga, men tysta rummet.
Handlingskraft
Sakta, där jag låg i mina självömkande känslor i en hög på golvet, framför byrålådan med det tomma bruna kuvertet växte en vrede fram inom mig.
"Ska jag ligga här och tycka synd om mig själv va? Ska jag låta mig själv bli svag, kraftlös och påverkbar bara för att jag känner självömkan? Var har du styrkan tjejen? Den styrka alla andra ständigt får ta del av? Styrkan? Envisheten? Målmedvetenheten?"
Jag reste mig upp, marscherade fram till hans plånbok på bänken, tog hans visakort och gick mot ytterdörren.
Nu eller aldrig!
Han tryckte in mig i ett hörn, knuffade mig och försökte bända upp mina händer som krampaktigt höll om hans visakort. Jag släppte innan han lyckats få tag i det och bad honom istället att ge mig mina pengar.
"Nej, du slarvar bara bort dom precis som med bilnycklarna" sa han.
Jag sa igen att han skulle tänka på sitt humör och skärpa till sig och ge mig pengarna som var mina. Han bad mig hålla käft och gick emot mig. Jag stod kvar och bönade och bad. Han lyfte knytnäven och måttade men sänkte den och sade åt mig att vara tyst om han skulle kunna behärska sig.
Den enda tanke som for genom mitt huvud var att jag hade rätt att prata i mitt eget hus, om jag så skulle slås ihjäl på kuppen så skulle jag inte förlora den värdigheten att vika mig för honom i detta läge.
Han ner på knä på tröskeln, knäppte händerna och bad mig gråtande vara tyst. Jag upprepade lugnt och metodiskt att han skulle ge mig mina pengar, och i en kort sekund kände jag en vag tillfredsställelse i att denna stora, starka man nu plötsligt låg på knä för mig och inte tvärtom.
En första tanke
Han hade sagt att han ville se när Anja åkte, men när det var dags ropade jag inte på honom. Fast jag egentligen ville att han skulle få se så ropade jag inte på honom. Jag vågade inte. Visste vad som väntade...
Och så åkte hon till sig ett guld. Hennes guld kändes som mitt nederlag. Vad skulle han säga nu?
Han flyttade omkring möbler eller något på våningen över. Det väsnades rejält. Sedan kom han...
"Har hon åkt?" Var det enda han sa medan de svarta ögonen stirrade på mig. Stirrade hårt, utan att se. Utan att se rädslan, utan att se tårarna, utan att se besvikelsen, utan att se kärleken till den man jag en gång lärde känna för så många år sedan.
Jag svarade tyst ja där jag satt och grät i soffan. I samma sekund kom tanken. Tanken om att åka. Att fly. Att inte återvända, och snabbt innan jag skulle hinna ångra mig reste jag mig upp. Tårarna rann men jag märkte dem knappt längre...
Av någon anledning hade jag plockat ut en stor summa kontanter från ett konto vid ett tidigare tillfälle. Vet att jag tänkt att "ifall om att". Jag ville gardera mig. Mitt undermedvetna ville ge mig en chans att fly. Nu var jag där...
Jag skyndade lagom långsamt när jag skulle gå och hämta pengarna som jag lagt i ett kuvert i en byrålåda. Ville inte att han skulle se, förstå, tänka. Och mina känslor brann.
Han som alltid kom till min undsättning när jag behövde stöd. Han som alltid ställde sig på min sida och lät folk veta att jag var någon att lita på, att räkna med. Han som ömt kysste mig, tog mig i sina armar, viskade kärleksord i örat och älskade ömt med mig i den levande skogen på daggfuktig mossa.
Han som charmade mina vänner och gav mig fina små presenter. Han som ömt lade armen om mig på natten då mardrömmarna kom så att jag kunde somna om igen och han som kunde sitta vaken på sängkanten en hel natt och bara stryka mitt hår tills jag somnade när jag hade svårta att sova.
Han som skrattande skojbråkade med mig när vi gick på promenad i solnedgången tills mitt fnissande övergick i skrattårar, och han som slet med mig då något av de stora projekten skulle bli klara.
Sida vid sida delade vi allt.
Men han har en sida jag inte vill dela.
Jag blundade för känslorna, grävde med handen längst ned i byrålådan efter det tjocka, bruna kuvertet. Fick upp, det, tänkte bara på att komma iväg i bilen. Blundade för varje liten tveksamhet.
Nu eller aldrig.
De var borta.
Jag sjönk ihop på golvet. Känslorna kom tillbaka. Jag gav upp.
