Fäder
Jag var sängliggande pga hjärnskakning. Hans far kom och hörde mig ligga och kräkas. Min sambo berättade då att han gett mig hjärnskakning.
Jag låg i sängen och hörde vad de pratade om vid köksbordet... Hans far förklarade för min sambo att han skulle lämna mig innan jag gjorde nåt dumt och polisanmälde honom. Att han skulle tänka sig för noga för han riskerade att förlora sitt jobb och förstöra sitt liv, och så ville han inte att hans son skulle få det.
Min sambo tyckte att jag skulle in till sjukhuset. Jag upplyste honom om att de har anmälningsplikt.
"Det är ju upp till dig, det beror ju på vad du säger" sa han.
"Vad ska jag säga då hade du tänkt dig?" svarade jag uppgivet
"Vad du vill" fick jag till svar.
Jag åkte aldrig in till sjukhuset. Orkade inte...
Han satt på sänkanten och strök ömsint mitt hår. Vi pratade lite om situationen och han bad mig prata med hans far. Liksom räcka ut en hand för att se om det kunde lätta upp lite. Vi planerade ju ändå en framtid ihop och skulle relationen med hans far vara på det här sättet skulle det ju bara bli ännu jobbigare för oss. Han sa också att han egentligen inte tyckte att det var min sak att göra det, men att hans far var för stolt för att göra något sådant och att det var jag som var tvungen att bete mig vuxet i den här situationen.
Vad hade jag att förlora? Att fadern inte var mogen nog att se situationen ur ett klart perspektiv var jag redan medveten om.
Han ignorerade mig först. Jag frågade hur han mådde och han svarade att det var bra. Se sa han bara att vi förstörde varandras liv och att jag förstörde hans sons liv. Jag bad om ursäkt för att jag älskade hans son, sa att jag aldrig mått sämre i hela mitt liv och sen frågade jag om han skulle ha nån mat, för vi skulle köpa pizza.
Det skulle han inte.
Min sambo kom in och avbröt med ett bittert uttryck i ansiktet. Känslan av att se sin sambo vara så besviken på sin far går inte att beskriva. Jag vet inte exakt hur mycket han hade hört av vårt samtal, men han kände av stämningen tillräckligt mycket för att komma och på ett snyggt sätt ta mig därifrån innan jag ens hunnit prata klart...
Ja vad hade jag att förlora?
Värdigheten...
Har nog aldrig känt mig riktigt värdigt behandlad av hans far. Tyvärr. Hans far har en lång bit kvar i livet. Jag brukar fundera om han kommer dö med ovissheten om att han har så mkt kvar att bearbeta och jobba med, eller om han helt enkelt kommer ha kvar skygglapparna ända till dess. Är ju ett rätt smidigt försvar. Men jag hoppas då av hela mitt hjärta att han får dö med den vissheten och att det inte kommer ikapp honom då han ligger på sin dödsbädd. Det skulle vara fruktansvärt hemst att behöva uppleva. För hans skull så är det då bättre att leva ända till slutet i den visshet man för tillfället har...
