Brev från honom efter drygt ett års förhållande
Karl ligger och sover men jag kan inte! Har plockat och donat med mina kläder, så
nu ligger allt i fina högar. Har surfat igenom alla tråkiga sidor jag kan komma
på. Men jag kan inte sova!
För jag tänker bara på DIG!
Kanske är det bara för att du stängt av din telefon i natt, både du och jag vet ju
hur jag blir när jag inte får tag i dig. Livet leker så länge jag vet att du
finns på andra sidan luren eller på MSN, men jag hör aldrig av mig. Jag bara vet
ju att du finns där!
Vissa dagar så känns det så jobbigt. Allt blir lite gråare och tristare. Det är
väll så livet är antar jag. Allt som oftast så är det dessa dagar du behöver mitt
stöd som mest, vet inte hur vi tajmar det men på något sätt så lyckas vi. För det
är även dessa dagar jag behöver dig som mest!
Därför tror jag. därför blir jag ibland inte jätte glad när du ringer. För jag
orkar inte trösta dig för jag har slut på tröst och behöver i stället din. Jag
vet redan i förväg att du är ärg och ledsen, men jag är ju också arg och ledsen.
Vill inte vara arg och ledsen på dig och jag vill defentivt inte att du skal vara
arg och ledsen på mig!
Förlåt för att jag blir innåtvänd och av visande, att jag helt plödsligt inte har
någonting som hellst att prata om. Men jag blir sån när jag märker att det är på
väg. Att du snart blir arg på mig.
Usch vad jag saknar dig nu!
Har så mycket som springer runt i mitt huvud. så mycket jag vill säga till dig,
men som jag inte riktigt får ut. Jag törs nog inte!
Behöver din hjälp. Jag vet att du är less på att dra saker ur mig, men det måste
du göra i bland. Förhoppningsvis så bilr jag bättre med tiden och miskat AVSTÅND.
Men just nu behöver jag din hjälp och jag vet att du behöver min.
Känner mig bara så maktlös när jag inte kan ge dig den.
Puss älskling!
Nu ska jag göra ett nytt försök med kudden, hoppas att vi hörs i morgon.
/Varmaste pussar och kramar från Din Pojke
Känner så väl igen mig! Mitt livs största och djupaste kärlek blev alkoholist med åren. När vi varit tillsammans i ca 3 år blev jag fysiskt misshandlad mitt i natten när han var mycket full och vaknade för att gå på toaletten. Jag råkade väl vara i vägen så han höll på att kasta ut mig från andra våningen, strypa mig och sparkade på mig. Jag lyckades smita undan och gömde mig i en garderob tills jag var säker på att han somnat djupt igen.
Grät resten av den natten och bestämde mig för att absolut lämna honom men ville ändå tala om det när han vaknat och nyktrar till.
Han kom inte ihåg någonting av det som hänt och blev naturligtvis väldigt rädd för sina handlingar. Lovade att det aldrig skulle hända igen och att han inte skulle bli så full någon mera gång.
Eftersom han var en helt underbar människa när han var nykter stannade jag kvar, ville ju så gärna att det skulle fungera!
För att göra en lång historia kort så fortsatte vi att vara sambo i ytterligare ca 5 år. Tyvärr blev det så att jag mådde fruktansvärt dåligt varje gång han drack sprit, visste ju inte när och om det skulle leda till en ny fysisk misshandel igen. Han drack mer eller mindre allt oftare vilket innebar att jag inte längre orkade med den psykiska pressen, misshandeln, av att alltid känna mig osäker och jämt vara tvungen att parera och ursäkta hans beteende, både för mig själv och andra, när han blev onykter.
Till slut separerade vi men än idag 15 år senare saknar jag honom som den han var nykter. Vår kärlek var en sådan man möter en gång i sitt liv och jag är glad att jag fått uppleva det, det är inte alla förunnat. Tänker tillbaka på det med värme.
Jag brukar säga att 75% av vår tid tillsammans var ett himmelrike, 25 % ett rent helvete och tyvärr blev det så att den delen tog överhanden till slut.
Mitt råd till dig är att på något sätt, någonstans, försöka hitta styrkan att lämna honom, vet att det är mycket svårt och du måste tillåta dig att sörja för att kunna gå vidare på ett bra sätt. Kom ihåg att du är en mycket viktig och unik person, både för dig själv och andra! Tänker på dig med stärkande varma tankar och skickar även en riktigt varm kram.
