Svar på några frågor
Ja... Finns det korrekta svar egentligen? Ska försöka svara så gott jag kan.
Varför går man inte vid första slaget?
*funderar*
Jag var av den åsikten att skulle någon slå mig i ett förhållande skulle jag dra direkt. Punkt slut! Thats it...
Jag var också av den åsikten att otrohet var oacceptabelt och då också slutet på förhållandet. Enkelt, och så kändes det då. Enkelt!
Behöver jag säga att jag flyttat på båda mina ståndpunkter i förhållanden jag haft hittills...?
Kärleken-den kärleken.
När första slaget kom hade vi varit tillsammans i nästan två år. Jag vill inte försvara honom, men han är inte den kontrollerande typen som gnäller över allt jag gör. Istället är det jag som är den dominanta som styr och ställer. Har koll på allt från matinköp, bilbesiktningar och ekonomi. Så har det alltid varit...
Det jag vill mena på är det att jag inte märkte hur han påverkade mig, och när första slaget kom blev jag helt ställd. Han hade druckit alkohol, likaså jag. Våra bråk hade eskalerat mer och mer... Till slut var vi här, i detta läge...
Min tro på honom och på människan var stark, jag kämpar in i döden för något eller någon.
Det hade varit lättare för mig att lämna honom då, första gången. Då hade han inte hunnit få mig så liten och svag, så beroende av honom. Inte praktiskt sett, för som sagt, jag sköter det mesta. Men känslomässigt sett...
För vad ni än säger, vad ni än tror, så existerar det enormt mycket kärlek i det här förhållandet. Hade det inte funnits så mycket kärlek hade det inte funnits något problem. Bortom de högsta bergen finns också de djupaste dalarna. Och ju djupare dalarna blir, desto högre är bergen...
Så är det... Våra dalar är djupa, men bergen tycks vara extra höga. Problemet för mig är inte att ta mig ur dalarna, att orka med misshandeln, problemet är att vilja avstå topparna, att frånsäga mig hans kärlek och att kväva min kärlek till honom.
En separation helt enkelt...
Hur kan man älska någon som slår? frågar ni er då.
Kärleken är som den är. Man älskar någon-på gott och ont. Man älskar personen så mycket så man tar dens svagheter också, därför att man upplever att det fina hos personen överväger.
Då kan ni förstå hur fin denna människa som så vildsint kan misshandla mig är. Eftersom den han är när han inte slår får mig att vilja stanna och kämpa. Det märks också i hans sociala liv, hur alla älskar honom. Alla i hans närhet bara älskar hans underbara sätt, charmanta skojfriska prat och sociala kompetens.
I en kärleksrelation där känslor gör anspråk. Det är då du hamnar snett, fel... Inte alla slår, andra missbrukar, är otrogna... You name it!
En djup relation är som en spegel av ditt inre. Och vill du inte se vad som finns där ska du hålla dig ifrån dessa relationer tills du tagit itu med dig själv och ditt jag.
Allteftersom tiden går dör en liten bit av min kärlek. Våra underbara tider uppe på bergets topp föder den igen, men sakta men säkert sjunker nivån av kärlek jag innehar till honom. Han är en jättefin människa, men med stora problem. Jag kan inte bara få delar av honom, jag måste ta hela. Och jag har insett att jag inte vill det längre. Trots kärleken...
Även för honom rinner tiden ut. Som i alla förhållande tär bråk, och även hans kärlek ebbar sakta ut.
Och snart är jag där. Snart kommer jag vara där.
28 år gammal sitter jag här och ser tillbaka på mitt liv.
Det jag skriver för er här är dåtid. Vill bara upplysa er om det.
Det är hämtat ur min dagbok, mitt minne och mina känslor.
Dock lever jag fortfarande mitt i det, men för er som följer bloggen kommer ni snart se vart allt tar vägen. Vilka val jag gör och vad som händer i mitt liv.
Så många gånger har jag velat ta den enklaste vägen. Göra slut på mitt liv. Men det har jag inte gjort som ni märker. Just därför fyller jag nu på bloggen med mitt liv. Medan jag är stark nog att orka uppdatera fyller jag på med det som hänt sedan sist...
Fortsätt fråga, jag vill gärna försöka svara. För min skull, för er skull, för samhällets skull och för misshandlarnas skull.
Det finns nog inte någon som säger att dem ska stanna efter första slaget. Men som många säger; En gång slagit, alltid slgait. Men hur många tar åt sig? Hur många har den synen? Han som älskar mig kan väl egentligen inte vara den som kommer slå igen? Nej, de är ett misstag. Det sker inte igen. Man ska aldrig klandra sig själv att man stannar. I kärlek är allting dimmigt och tryggheten väger in så mycket och väger i många fall över ett slag. När vi är mogna nog, starka nog, och trygga i ett annat då kan vi också lämna de som är och gå. Men utan styrka, trygghet och mod, går vi inte en meter. Då spelar det ingen roll om det handlar om en mor som slår, en far som slår eller en kärlek som slår. Jag kommer följa dig igenom detta - via din blogg.
Det finns nog inte någon som säger att dem ska stanna efter första slaget. Men som många säger; En gång slagit, alltid slgait. Men hur många tar åt sig? Hur många har den synen? Han som älskar mig kan väl egentligen inte vara den som kommer slå igen? Nej, de är ett misstag. Det sker inte igen. Man ska aldrig klandra sig själv att man stannar. I kärlek är allting dimmigt och tryggheten väger in så mycket och väger i många fall över ett slag. När vi är mogna nog, starka nog, och trygga i ett annat då kan vi också lämna de som är och gå. Men utan styrka, trygghet och mod, går vi inte en meter. Då spelar det ingen roll om det handlar om en mor som slår, en far som slår eller en kärlek som slår. Jag kommer följa dig igenom detta - via din blogg.
Svar: Menar du fotosession? I så fall, ja, det har jag. Men den har jag inte fått än, får den här i veckan någon gång!
Fortsätt kämpa, jag orkar knappt läsa, tkr att detta är fruktansvärt hur människor (om man kan kalla dem det.) kan behandla andra människor sådär :(
svar: Haha, ingen orsak :P
Alltså... säga vad man vill. Du kan ju inte kalla dig själv envis och stark om du stannar hos en som slår. Du skrev det ngonstans att du var stark och envis till döden, men då hade du lämnat honom. Bara svaga människor lever kvar i sånt. Du kanske skulle börja med att lära känna dig själv?
/från en som lärt känna sig själv och livet
