Varning
En varning till känsliga läsare utfärdas av respekt för de som tror sig få läsa något helt annat.
Förbannade liv
Jag vill ha en familj som stöttar mig i det här.
Jag vill ha vänner runt mig som uppmuntrar mig.
Jag vill ha ett socialt umgänge där jag kan komma bort och bara njuta av livet.
Jag vill ha ett samhälle som tar emot mig i sitt skyddsnät när jag ringer och tjatar om att jag behöver hjälp.
Då, då skulle allt vara mycket lättare...
Men så kan jag inte heller tänka. Återigen det här med självaktning.
Att sörja över det man inte har hjälper inte.
Att tycka synd om sig själv hjälper inte.
Att gråta över att saker inte finns för mig hjälper inte.
Att vara förbannad över att jag får slåss mot samhället i det här hjälper inte.
Och tro på allt jag är
Stark.
Envis.
Målmedveten.
I allmänhet så är människor runt mig ofta imponerade av mig på många sätt. För de ser den verklighet jag visar. Och visst är det lätt att imponeras av det som syns.
Men de skulle bara veta...
De skulle bara veta hur mycket jag innerst inne hatar mig själv för det jag gör mot mig själv.
Hur jag skäms för att jag, "världsvana, smarta, biznizkvinnan" lever i det jag gör, och inte klarar av att ta mig ur det.
Jag måste bli av med skammen. Jag måste sluta lägga energi på att skämmas. Energin behövs till något helt annat. Men mitt jag har slutat bli viktigt för mig vid det här laget. Andras jag känns viktigt, att världens människor får må bra och leva ett lyckligt liv.
Men jag skulle gärna dö för deras skull. Jag skulle gärna offra mitt liv om det kunde få världen att bli lite bättre.
Men inte på det här sättet. Inte genom att bli en levande död...
Ni existerar
Vad några ord kan värma.
Även om det inte är orden i sig som får mig att le, växa inombords och känna mig starkare.
Nej det är Era tankar.
Tack snälla Ni för Er omtanke när Ni kommenterar i bloggen som är "för vem?"
I hjärta, hjärna och sinne.
Jag lovar Er!
Ett dygn ur livet del två
Vreden växte i mig då jag såg hur han hanterade sin oro och omtänksamhet om mig. Sin kärlek till mig. Jag som betydde mest för honom i hela världen...
Jag skrek åt honom att han var en jävel och att han var en idiot som inte trodde att jag skadades av att kastas i iskanter. Sen vände jag och sprang genom snön.
Det kunde kvitta. Allt kunde kvitta...
Sen vände han och gick och satte sig i bilen. Jag kravlade iväg och satte mig bakom en soptunna. Jag ringde henne igen...
vännen i andra änden av min värld. Batteriet höll på att dö i min mobil och hon blev orolig för jag mådde så illa och pratade nog lite konstigt mellan snyftningarna.
Nu i efterhand så förstår jag inte hur jag resonerade. Men det kändes logiskt då...
Var så långt hemifrån och visste inte vart jag skulle ta vägen. Min telefon skulle snart dö, likaså din som dessutom var tom på pengar.
Jag såg inte åt bilen när jag gick förbi. ville inte se om han satt där och följde mig med blicken.
"jag måste ta det lugnt med huvudet, jag har hjärnskakning igen och måste vara stilla".
Hans röst ljöd genom toalettdörren.
"Du kan ju inte sitta och frysa på en toalett förstår du väl? Jag kör dig vart du vill, vart du vill. Säg bara vart du vill så kör jag dig dit. Vill du till ett hotell?"
Om jag bara kunde hata honom!
Ett dygn ur livet del ett
Vi var på en rastplats mitt ute i ingenstans. Jag låste in mig på toaletten som fanns och satt där i två timmar innan jag gick ut. Nu minns jag inte vad som hade gjort honom sur längre... Jag vet bara att jag hade en känsla av att han inte skulle få bestämma över mig. Igen...
Vi stod ute i snön, mitt i natten på en öde rastplats. Han tog tag i mina armar, lyfte mig från marken och skakade mig. När han släppte mig tappade jag balansen och han ryckte raskt tag i kläder och hår och släpade mig några meter till en isvall och kastade mig i den med huvudet före. Så satte han sig på mig och satte ett knä i bröstkorgen så att jag tappade luften samtidigt som knytnävsslagen kom.
Jag blev liggande. Han sa "sluta spela, det där gjorde inget ont".
Det var inte så längesedan han hade åsamkat mig två hjärnskakningar tätt inpå varandra, så när jag öppnade ögonen och kände hur ont det gjorde och hur illa jag mådde direkt blev jag lite rädd. Jag låg kvar och försökte samla mig och få huvudet att sluta snurra. Men han gormade och skrek att jag skulle resa mig upp.
"Ställ dig upp för fan, sluta larva dig, ställ dig upp för fan".
Han ryckte upp mig men benen ville inte bära. Jag grät och skrek åt honom att tänka sig för. Att han inte ville detta.
"Tänk dig för, tänk dig för". Men han ryckte upp mig och skakade mig tills jag förblev stående.
Nu i efterhand förstår jag att han var rädd. Att han inte insett att det var en isvall han kastade in mig i. Det såg ju ut som mjuk snö. Först efteråt när han såg hur medtagen jag blev insåg han det, och då visade han sina känslor och omtänksamhet för mig på det sätt som de flesta i hans situation gör.
Eftersnack
Han kom till akuten...
Han tog min hand och sade att det var synd om mig. Jag grät och ville inte möta hans blick. Sedan gick allt så fort. Ambulanspersonalen kom och lyfte raskt över mig till en bår. De småsprang i korridorerna med mig och så in i ambulansen för förflyttning till annat sjukhus.
Han åkte hem...
Jag blev kvar...
Vi pratade om det senare när jag kommit hem igen.
Han sa att jag inte fattade något. Att om jag bara varit tyst i fem sekunder så hade jag sluppit bli sparkad i magen. Om jag bara inte tjatat så...
Han sa att det självklart var hans ansvar att han slagit mig, att man inte får passera den gränsen men att jag också borde tänka och inte provocera honom så.
Jag begrundade tyst det han just sagt och funderade på om han var medveten om vad som hade hänt egentligen. Jag hade för länge sedan kommit till insikt och visste att de där fem sekundrarna inte skulle göra någon skillnad.
Han gissade på två, tre.
"Då är det helt svart, jag var förblindad av raseri, jag var som förbytt".
Han gjorde klart för mig att det var en ny man nu. Att detta var droppen och att han hade kommit till insikt om det.
Det var längesedan jag hade gjort det...
Och så kom smärtan
Han tog bilen...
Huvudet snurrade, jag mådde illa och försökte resa mig.
Jag hann ta mig till köket och telefonen och ringde direkt 112. De frågade mig om jag var allvarligt skadad och jag svarade att jag inte trodde det. De kopplade mig till polisen och jag grät och sa att jag blivit misshandlad. "Är han kvar" var det första de frågade. Jag sa att han åkt och de frågade vart jag bodde. Jag uppgav adressen och de sa att de skulle komma och ta upp anmälan. Jag sa att jag ville att de skulle komma innan han kom tillbaka, att jag inte ville vara själv, men att jag inte var redo att anmäla honom.
Jag ringde en vän som bor i andra delen av min värld istället. Många, långa mil bort... hon sa direkt att hon hörde att jag behövde komma till sjukhus. Jag skakade tyst på huvudet och sa att jag inte var skadad, bara mådde illa.
Då plötsligt kom smärtan. Hela min kropp skälvde och jag kunde inte längre hålla mig på benen.
Vännen ringde och såg till att jag kom till sjukhus omgående.
Polisen lämnades utanför, även denna gång.
Självaktning
Jag rätade på mig, såg honom i ögonen och bad igen att få mina pengar.
Han kastade in mig i väggen. Jag slog i huvudet och hela världen snurrade.
"Du kan inte få mig tyst genom att slå, du kan inte få mig tyst genom att slå" mumlade jag.
Han ställde sig och motade i dörren ut. Hundarna kom och försökte ta sig förbi honom fram till mig.
Det enda jag sa var "ge mig pengarna, dom är inte dina".
Han stod i dörren och knuffade mig bakåt varje gång jag gick emot honom. Plötsligt började hundarna skälla. Högt och argsint. I samma sekund fick jag en väl måttad spark rakt i skrevet. Sedan tog han tag i mig. Han skakade mig och knäade mig i magen så att jag inte längre klarade av att stå på benen. Jag kravlade mig loss men han kom efter och jag hann se hans blick. Den svarta, mörka. Och jag visste att jag inget längre kunde göra.
Med några sista sparkar mot mina ben och mage lyckades han få in ett ben mellan mina och fällde mig till golvet med ett kast. Samtidigt använde han ena knytnäven till ett slag högt upp mellan revbenen som fick mig att tappa andan.
Huvudet svingades i golvet i fallet och jag kippade efter andan och försökte komma på fötter en eller två gånger till medan knytnävsslagen fortsatte hagla över mig.
Jag försökte kravla undan, men sparkarna han då gav mig i sidan tog hårt. Han satte ett knä i bröstkorgen på mig och med det kände jag att jag försvann in i det mjuka, sköna, lite fuktiga, men tysta rummet.
Handlingskraft
Sakta, där jag låg i mina självömkande känslor i en hög på golvet, framför byrålådan med det tomma bruna kuvertet växte en vrede fram inom mig.
"Ska jag ligga här och tycka synd om mig själv va? Ska jag låta mig själv bli svag, kraftlös och påverkbar bara för att jag känner självömkan? Var har du styrkan tjejen? Den styrka alla andra ständigt får ta del av? Styrkan? Envisheten? Målmedvetenheten?"
Jag reste mig upp, marscherade fram till hans plånbok på bänken, tog hans visakort och gick mot ytterdörren.
Nu eller aldrig!
Han tryckte in mig i ett hörn, knuffade mig och försökte bända upp mina händer som krampaktigt höll om hans visakort. Jag släppte innan han lyckats få tag i det och bad honom istället att ge mig mina pengar.
"Nej, du slarvar bara bort dom precis som med bilnycklarna" sa han.
Jag sa igen att han skulle tänka på sitt humör och skärpa till sig och ge mig pengarna som var mina. Han bad mig hålla käft och gick emot mig. Jag stod kvar och bönade och bad. Han lyfte knytnäven och måttade men sänkte den och sade åt mig att vara tyst om han skulle kunna behärska sig.
Den enda tanke som for genom mitt huvud var att jag hade rätt att prata i mitt eget hus, om jag så skulle slås ihjäl på kuppen så skulle jag inte förlora den värdigheten att vika mig för honom i detta läge.
Han ner på knä på tröskeln, knäppte händerna och bad mig gråtande vara tyst. Jag upprepade lugnt och metodiskt att han skulle ge mig mina pengar, och i en kort sekund kände jag en vag tillfredsställelse i att denna stora, starka man nu plötsligt låg på knä för mig och inte tvärtom.
En första tanke
Han hade sagt att han ville se när Anja åkte, men när det var dags ropade jag inte på honom. Fast jag egentligen ville att han skulle få se så ropade jag inte på honom. Jag vågade inte. Visste vad som väntade...
Och så åkte hon till sig ett guld. Hennes guld kändes som mitt nederlag. Vad skulle han säga nu?
Han flyttade omkring möbler eller något på våningen över. Det väsnades rejält. Sedan kom han...
"Har hon åkt?" Var det enda han sa medan de svarta ögonen stirrade på mig. Stirrade hårt, utan att se. Utan att se rädslan, utan att se tårarna, utan att se besvikelsen, utan att se kärleken till den man jag en gång lärde känna för så många år sedan.
Jag svarade tyst ja där jag satt och grät i soffan. I samma sekund kom tanken. Tanken om att åka. Att fly. Att inte återvända, och snabbt innan jag skulle hinna ångra mig reste jag mig upp. Tårarna rann men jag märkte dem knappt längre...
Av någon anledning hade jag plockat ut en stor summa kontanter från ett konto vid ett tidigare tillfälle. Vet att jag tänkt att "ifall om att". Jag ville gardera mig. Mitt undermedvetna ville ge mig en chans att fly. Nu var jag där...
Jag skyndade lagom långsamt när jag skulle gå och hämta pengarna som jag lagt i ett kuvert i en byrålåda. Ville inte att han skulle se, förstå, tänka. Och mina känslor brann.
Han som alltid kom till min undsättning när jag behövde stöd. Han som alltid ställde sig på min sida och lät folk veta att jag var någon att lita på, att räkna med. Han som ömt kysste mig, tog mig i sina armar, viskade kärleksord i örat och älskade ömt med mig i den levande skogen på daggfuktig mossa.
Han som charmade mina vänner och gav mig fina små presenter. Han som ömt lade armen om mig på natten då mardrömmarna kom så att jag kunde somna om igen och han som kunde sitta vaken på sängkanten en hel natt och bara stryka mitt hår tills jag somnade när jag hade svårta att sova.
Han som skrattande skojbråkade med mig när vi gick på promenad i solnedgången tills mitt fnissande övergick i skrattårar, och han som slet med mig då något av de stora projekten skulle bli klara.
Sida vid sida delade vi allt.
Men han har en sida jag inte vill dela.
Jag blundade för känslorna, grävde med handen längst ned i byrålådan efter det tjocka, bruna kuvertet. Fick upp, det, tänkte bara på att komma iväg i bilen. Blundade för varje liten tveksamhet.
Nu eller aldrig.
De var borta.
Jag sjönk ihop på golvet. Känslorna kom tillbaka. Jag gav upp.
För vem?
Men nej...
Den här bloggen är skapad för att fylla ett syfte. Ett syfte som innefattar att innehavaren av den på något sätt eventuellt, kanske, på något sätt möjligen kan skriva sig fri...
Om Ni hamnar här. Om Ni råkar läsa...
Ta hand om Er. Ni är värda så mycket mer...
''Du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar; Denna stad är för sorglig, vi är värda så mycket mer. Det raka det äkta i dig som jag ser. Men hur många kors ska du dö på? Du är värd så mycket mer...''
Vet ni vad jag tänker?
Det värsta är att det är sant. Men han gjorde det ändå. Trots kärlek, trots att han brydde sig om mig så mycket.
Han gjorde det ändå.
Om han bara hade hatat mig...
Han kunde bli arg!
Inte över de saker man läser i böcker att de brukar bli arga över. Ingen svartsjuka, inte för att jag ställt skorna fel eller inte strukit skjortan. Inte för att jag pratade med andra eller gick ut och festade själv.
'Du är onormal, ingen annan människa behöver så mycket stöd och uppskattning'
'Du är sjuk, sök hjälp för fan'
'Det är fan nåt allvarligt fel i skallen på dig'
'Det är normalt att extremt smarta människor tippar över kanten och blir sinnessjuka som du'
'Dina vänner är ruskigt svaga människor för du vill kunna styra dem'
Nej, han blev arg när jag inte orkade. När jag inte orkade vara stark och stå med en stadig mur längre. Han kom in innanför den, jag stöttade när hans mur rasade, hjälpte till att bygga upp och stöttade igen. När den så till sist rasade och min mur inte orkade stötta hans när den rasade... Ja, då kom det.
'Det är inte konstigt att din pappa inte ville ha dig'
'Du får skylla dig själv att du inte har några vänner'
'Du borde lära dig hur man behandlar folk om du vill ha några kvar i din närhet'
'Jävla slampa, hora, egotrippade subba'
'Hela din familj tycker ju som jag, du är så jävla jobbig att ha att göra med'
Visst, han hade sakta och obemärkt smugit in saker i vårt liv som jag inte märkt. Han kunde säga hiskeligt elaka saker om min person, lade mycket skuld på mig som människa. Han hade kastat saker omkring sig, ryckt sönder saker och sagt att "den ilska jag har i mig kommer göra att jag dödar någon en dag". Visst borde jag fattat!
'Kan ingen av alla de du knullar hjälpa dig som betalning då'
'Vill du ha mer stryk, jag varnar dig, håll käft'
'Snälla, kan du inte ta livet av dig, det vore det bästa för alla'
'Antingen blir det du eller jag som dödar dig'
'Det är inte konstigt att din styvpappa slog dig, det är ju enda sättet'
Brev från honom...
Tänkte att ett skrivet or kanske är annorlunda än ett talat or, men. Det är nog
samma sak...
jag har ändå svårt för att utrycka mina känslor för dig!
Svårt att veta vad jag känner när jag inte kan rida på din rygg, när du inte är
stark och leder.
Har sagt så många gånger att jag inte vill såra eller göra dig illa. Men jag
blir så vilsen och förvirrad när jag tappar min ledstjärna!
Förlåt
Jag ska bättra mig!
Älskar dig
Kram
Ditt pucko ;o)
Nu har jag avslutat steg 2
Det började egentligen mycket tidigare.
Vid den här tiden var jag 21 år. Liksom så många andra ungdomar hade jag haft några förhållanden, ett längre och några kortare. Men så efter nästan ett års singelliv dök han upp. Han med stort H. Jag hade varit ute och gjort världen och testat diverse olika jobb och bostäder. Men där hemma, i min lilla hemstad, mötte jag honom, trots att han var född och uppvuxen i en del av Sverige jag knappt visste fanns så möttes vi där och då i min lilla hemstad.
Glädjen, kärleken, upplevelserna.
Det kommer aldrig kunna vägas upp och vara värt det.
Aldrig någonsin.
Allt ont har något gott med sig, men när fördelningen är så sned att det onda för alltid kommer göra sig påmint och väga över... Då står jag gärna över det goda.
Han är en mycket svag person.
En svag person går att påverka, leda rätt och hjälpa. En svag person hamnar lätt och ofta fel i livet, men kan också ofta på samma sätt hamna rätt igen. Murar som byggs har byggts upp med svaga infästningar. Det går snabbare att bygga på detta sätt, men de är också lättare att rasera. Dock utomordentliga att använda vid övergående kriser i livet då man vill skydda sig själv. Den stora fördelen är då att den är lätt att plocka ned när stormen väl lagt sig.
Jag är en mycket stark person.
En stark person klarar sig länge, mycket länge. Det finns inte mycket som kan rubba henne, men när tiden är inne finns det väldigt få som kan leda henne rätt. Hennes murar är byggda under en lång, lång tid. Genuint och noggrant har varje sten lagts för att passa med sin granne. Filats och slipats med millimeterprecision för en exakt passform. Denna mur är näst intill omöjlig att komma in bakom. Och det krävs en enorm kraft för att få den ur balans och rasera den. En av dess stora fördelar, men också den största nackdelen. Ingen kommer intill, ingen kommer över, ingen kommer in. Och ingen kan leda henne ut...
Det värsta du kan göra är att släppa in en person med vek mur bakom din genuint stabilt byggda mur. Om personen börjar vackla bakom din mur, om personens veka mur rasar på insidan av din mur, då finns det inte plats längre... Delar av din mur dras med i fallet, och då gäller det att handla snabbt. Då måste man antingen reparera den omedelbart, eller ge upp den och låta någon annan bygga upp den, med risk för att det inte blir med samma perfekta millimeterprecision.
För att ni som läser detta inte ska bli trötta och inte orka ska jag försöka ta storyn i flera steg. Mycket text är tungt att läsa.
Nu har jag avslutat steg 1
Varning!
En varning till känsliga läsare utfärdas av respekt för de som tror sig få läsa något helt annat.
Om du hoppas...
Den här bloggen handlar om det som ingen vet.
Den här bloggen handlar om det som ingen kanske någonsin kommer få veta.
Den här bloggen handlar om ett liv som inte existerar.
Den här bloggen handlar om kvinnan som gett upp.
Du kommer bli ledsen.
Du kommer känna hat.
Du kommer känna besvikelse.
Du kommer känna misstro.
Du kommer känna uppgivenhet.
Du kommer känna hur ditt sista hopp försvinner.
Men du kommer inte känna som mig.
Till Vem?
"Det är det vidrigast som hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om..."
...det du inte vill läsa
