En vinterdag en annan gång
Ja, så hände det igen. Har tappat räkningen vid det här laget...
Jag kurade ihop mig och försökte fokusera på annat än smärtan i mitt huvud, mina armar, mina ben... Ja, överallt gjorde det ont. Jag kände mig så mörbultad och mådde så illa. Kunde inte fokusera på vad som gjorde mest ont och mindes inte heller var han hade slagit mig hårdast den här gången.
Jag stängde ögonen och försökte värja mig mot det starka ljuset jag tycktes se någonstans. Satt så stilla jag kunde, försökte drömma mig bort. Grät förtvivlat när jag såg gröna sommarängar och när jag tänkte på min döda mormor och morfar.
Kände hur mina kläder blev varma och fuktiga, insåg någonstans i verkligheten att jag kissade på mig där jag satt intryckt ihopkurad i hörnet vid ytterdörren. Men jag kände inget och jag orkade inte hålla emot. Orkade ingenting.
Jag var helt omedveten om hur lång tid det gick, men efter en stund kände jag hur starka armar kom och lyfte upp mig. De bäddade ner mig i soffan och jag hörde lugna, mjuka fina röster. Det blev mörkt och mina blöta kläder togs av mig. Jag kunde förnimma att någon strök mig över håret och talade med mig. Lugnt, metodiskt och tröstande.
Jag mindes de blöta kläderna och skämdes över att jag kissat på mig. Men rösten fick mig att förstå att jag skulle spara på krafterna och bara vila.
"Det är ingen fara, det är sådant som händer, vila nu gumman, jag är här, jag lämnar dig inte"
Det var han som satt vid min sida, och då kände jag trygghet i det och vet att jag tänkte att det var tur att det var han så att ingen annan skulle se mig i det här skicket.
Dagen gick på något sätt. Jag var uppe på benen lite grann. Lyckades duscha och mådde förhållandevis ganska bra utifrån de förutsättningar jag hade. En familjevän/ släkting stack in huvudet och sa hej till mig. Hon sa till honom att jag såg ut att må mycket bättre efter resan (hade varit på en liten resa) och att jag såg piggare ut. Jag log men suckade tungt och djupt inombords... Människor ser alltid det de vill se!
Det känns fortfarande jobbigt att skriva om det här. Att jag faktiskt, en vuxen kvinna, kissade på mig. handlingen är fylld med så mycket skam. Otäckt. Man borde inte skämmas...
Jag hoppas det. Det finns ju som sagt inte mkt man kan göra i dessa situationer.. :(
Skämmas? Absolut inte. Varför vill du inte söka dig till en tryggare omgivning? Du MÅSTE ta steget. Han verkar inte bra för dig, inte alls, inte någonstans!!!!!
Sv: Jo det är klart! Klart känslor är bra. Vill lever ju med känslor, annars känenr vi ju ingenting. Min pappa har alltid sagt till mig: "Yegane, du lever med dina känslor". Ställer till med problem ibland, men jag trivs med det :)
Vad tycker du kring det hära? Hoppas du haft en jättebra dag.
Sov gott
Yegane
Gumman.. Det är inget att skämmas över. Man kan inte kontrollera vad som händer i en sån situation.
Jag finns här för dig... det vet du. Vi kanske kan fnissa vid köksbordet snart igen.. =)
Kramar J!
Aldrig ska du skämmas. Du är en person jag beundrar högt. Du är en fantastisk människa. När du är trygg, stark och mår bra kommer du kunna kliva ur de destruktiva. Kommer följa dig på vägen.
Vet inte vad jag ska säga.. också upplevt samma sak och det höll på i två år.. Men nu är jag fri och mår bra, men minnena å känslorna kommer fortfarande ibland.. och kommer nog heller aldrig försvinna.. men har ju hela livet framför mig, är ju bara 20 år trots allt.
Jag hittade den här bloggen idag. Kanske är en dum fråga, men är allt på riktigt? Är det sant det du skriver om, är det din vardag?
Vill bara förstå, om man nu någonsin kan det?
/Madelene1986
Det är ingen dum fråga. Jag ställer mig den själv också. Drömmer jag? När är det dags att vakna? Men tyvärr... Det handlar om mitt liv.
