Till Vem

När han gick drog jag några djupa andetag. Jag samlade mig och försökte tänka klart. Tryckte händerna mot mina tinningar för att få huvudet att sluta snurra och smärtan att ge sig något.

När han försvann runt kröken ut på E20 rättade jag till mina dyblöta kläder så gott jag kunde. Jag fumlade mig ur bilen och fokuserade så att jag skulle kunna styra min kropp. Jag låste noggrant bilen. Han skulle inte kunna köra efter mig om han hade extranyckel med sig. Så gick jag åt andra hållet på E20.

Han fick syn på mig och vände och skyndade tillbaka till bilen, och jag log inombords. Jag var smartare än honom. Han kom ut på vägen igen och började springa efter mig. Jag sprang jag också. En massa bilar körde förbi och undrade nog vad vi höll på med. Jag visste att han inte skulle göra mig något när folk skulle se, så när han stannade stannade jag och samlade kraft. När han gick gick jag. Jag höll bara avståndet.

Han bönade och bad att jag skulle stanna och vänta, men jag sa att han aldrig skulle få tag på mig genom att jaga mig. Då vände han och jag fortsatte åt andra hållet och funderade på vad jag skulle göra. Svängde in på vägen som bar hemåt. Kanske skulle jag gå? Det var ju inte ens en två mil...

Jag gick av mig ilskan samtidigt som jag ringde till henne. Vännen så långt, långt bort. Hon fick mig lugn och fick mig också att tänka klarare. Jag var genomblöt och genomfrusen. Solen sken visserligen, men det var minst 15 minus ute. Inte lämpligt väder för min tunna, blöta klädsel alltså.
Han ringde och försökte tvinga mig att gå och hämta bilen. Inte en chans sa jag. Om han trodde han skulle få nöjet och lurpassa på mig igen trodde han fel. Han hotade med att ringa dyr bärgare. Visst sa jag och tänkte att det inte skulle vara mitt problem.

Efter många om och men bestämde jag mig för att ringa en granne och be honom hämta mig. Jag behövde ju inte säga något om vad som hänt. Han kom och mötte mig med bilen efter ett tag. Där inne var det varmt och skönt. Han frågade vart jag ville, men jag sa att jag bara ville hem.
När vi stod med bilen utanför porten och han studerade min genomfrusna sönderskrapade kropp, mina blöta kläder och min smärtsamma min frågade han försiktigt om allt verkligen var okej, och jag bedyrade att det var lugnt. Men jag såg i hans ansikte att han visste... Han bönade och bad att jag skulle följa med honom hem, men jag skakade resolut på huvudet.

Det kom en taxi inrullande på gården. Jag reagerade blixtsnabbt.
 "Åk!" Sa jag och duckade.

Jag bad honom stanna i korsningen och sa att jag var tvungen att ta itu med saken. Att det bara skulle bli värre annars. Han insisterade på att jag skulle med honom hem, men jag avböjde vänligt.
Jag gick ur bilen och gick hem.

Mötte honom i dörren. Det blev bråk...

Minns inte vad vi sa, minns inte vad som hände. Bara att jag stundvis ville dö och slippa allt vad livet hette.
"Vill du att jag ska slå dig igen, vill du det va?"
"Gör det då" sa jag apatiskt och han kastade sig fram och knuffade in mig hårt i väggen.
Jag orkade inte ta emot mig med händerna. Huvudet tog smällen. Jag sjönk ihop och han tänka att nu är det slut. Äntligen är det slut.

När jag vaknade till och öppnade ögonen och insåg att jag fortfarande levde kastade jag mig upp och skrek honom hysteriskt rätt upp i ansiktet.
"Du kommer ha ihjäl mig, men det är väl just det du vill. Du är en sjuk människa som njuter av att slå."

Vi stod öga mot öga en kort sekund, och jag vägrade vika blicken. Han frustade som en ilsken tjur.
Innan han vände bort blicken spottade han mig i ansiktet.