Till Vem

Helt utmattad sjönk jag ihop i en hög på golvet. Kändes som om mina inre organ knappt fungerade. Kommunikationen mellan hjärna och kropp verkade på något sätt bruten. Jag fokuserade på att andas, för det verkade som om min hjärna glömde av att göra det.

Efter ett tag reste jag mig och stöttade min vinglande kropp mot väggar och bänkar för att ta mig ut i köket. Huvudet dunkade och snurrade. Jag fick stanna flera gånger för att samla kraft under de få meterna. Jag famlade efter en kökskniv och tog mig in på toaletten. Tänkte att det var lika bra att göra slut på allt. Men jag insåg ganska snart att det smidigaste sättet att dö på inte skulle vara med en slö kökskniv.  Inte om jag verkligen ville lyckas. Och halvdana försök som misslyckas har aldrig varit min grej... Råkade i mitt töcken skära mig någonstans på handen när jag fumlade med kniven. Jag såg blodet droppa...

Han kom och såg det också. Rusade för att ringa ambulans. Antar att han trodde det värsta. Men han lade på luren. Han kom fram till mig och sjönk gråtande ihop i en hög på golvet framför mig. Bad om ursäkt och sa att han inte orkade mer. Att han var svag, elak och en ond människa.

Helt iskall satt jag bara och såg på honom med kniven i min hand. Jag tänkte på orden han sagt till mig en gång.
"Skulle jag hållt i en kniv då hade jag huggt den i dig".

Hans tårdränkta ögon mötte min iskalla blick. En oberörd röst med total avsaknad av den minsta gnutta medkänsla svarade honom
"Dina ursäkter går inte hem".
 
Sen insåg jag att det återigen skulle vara jag som blev den starka. Jag sa att jag förstod att han hade det jobbigt men att det fanns hjälp ur det.
Han sa att jag var tvungen att få hjälp att må bättre, att jag var tvungen att inse att jag mådde ruskigt dåligt. Jag tänkte tyst för mig själv om han verkligen visste vad jag innerst inne var medveten om.
"Jo det är möjligt, men du kommer aldrig någonsin kunna tvinga mig till saker. Varken genom ord eller våld" sa jag.
"Nej jag kan väl inte det" sa han med en uppgiven ton i rösten.
Jag förklarade också att trots att jag mådde psykiskt dåligt för tillfället så var jag fortfarande en människa som var värd respekt. Jag bad honom respektera mig som människa och förstå att mina känslor var verkliga och inget man lekte med.
Han blev arg och jag frågade iskallt om han ville ha kniven och sticka ihjäl mig med.
"Nej det skulle förstöra mitt liv, och så dum är jag inte" sa han.

Orden ringde i mina öron... Det skulle förstöra mitt liv satt han och sa? Jag satte mig ner framför honom, fäste ögonen i hans, riktade kniven mot honom och sa;
"Om du någonsin igen hoppar på mig kommer jag hålla fram kniven. Då kommer du hoppa rakt på den och du ska ha klart för dig att jag inte kommer tveka att hålla upp den. Du ska fan inte slå mig igen."
Jag lade till att jag menade allvar och att jag inte skulle förlora något om han skulle dö på kuppen. Att jag egentligen inte menade det visade jag inte med en min. Om han trodde att jag var tillräckligt dumdristig till att mörda honom och det skulle hålla honom ifrån mig så visst!

Han lovade gråtande hela tiden att han inte skulle slå mig mer. Aldrig mer och han ville vara snäll. Han mådde bara så dåligt nu, precis som jag, och jag var ju så svår att tas med när jag var nere och han orkade inte mer...

Sen blev han aggressiv igen, men han rörde mig faktiskt inte. Bara kallade mig för hora, slampa och andra elaka saker. När han inte fick någon reaktion örfilade han mig så mina glasögon for iväg. Jag rörde inte en fena, och då örfilade han mig igen, och igen. Till sist for jag upp och röt åt honom att sluta. Då gjorde han faktiskt det.

Jag kramade kniven hårt i min hand.