En sommardel ur mitt nya liv.
Ur ett nytt liv, på ett nytt ställe från en annan synvinkel:
Jag bad om att få en annan bm den här gången med föreskrivning om mina tidigare missfall i år och minnen. Inte riktigt sant men har så svårt att säga rakt ut att jag inte trivdes med den förra. Så svårt att göra någon annan ledsen... Och risken hade ju funnits...
Fick en semestervikarie eftersom det var sommar, mkt bättre! Tusen och en frågor ställdes vid inskrivningen... Jag tycker inte om frågor. Började skruva på mig, hittade inte alla svar.
På frågan om jag någon gång blivit ”psyk. Beh” svarade jag naturligt ja...
”För vad då?”
Ja... vad svarar man? Svarade ngt i stil med att jag inte visste riktigt... depression? Vad ska man svara? Jag hade levt med en man som misshandlade mig i sex år, börjat förinta mig själv och känt att det inte fanns någon annan väg ut än att ta mitt eget liv. Jag hade förlorat ett och sedemera två barn i min mage och... ja vad säger man?
Depression kanske då... Eller kallas det utbrändhet? Kallas det sönderslagen?
Diagnos??? Ett ord som aldrig slagit mig. Har jag en sådan?
Kände mig tvungen att berätta och drog historien i korta drag. Hon lyssnade, intensivt, antecknade lite på en gul lapp, pennans rispande hördes tydligt. Hon frågade samma frågor som polisen. Årtal, hur länge det pågått, hotbild nu... Hon verkade uppriktigt intrresserad. Frågade om vart jag varit, vilka psykologer jag träffat, om jag ätit mediciner, ja... Jag blev lite förvånad...
Jag fick utveckla bilden och historien ytterligare lite. Är inte van vid att människor i de myndigheter jag varit i kontakt med verkar uppriktigt intresserade. Men det ingår kanske i hennes arbetsuppgifter. Eller så var hon en av få som uppiktigt brydde sig...
Ur ett nytt liv, på ett nytt ställe från en annan synvinkel
Luckorna fylls nu sakta i... Retroaktivt...
