Början på slutet
Jag skrev dagbok. Av rädsla att den inte skulle finnas kvar skrev jag den i form av brev som jag skickade till ytterligare en person.
Jag bad henne att inte öppna och läsa. Att bara arkivera dem olästa. Ville hon fick hon, men att läsa det detaljerade innehållet och veta att hon inget kunde göra ville jag helst inte utsätta henne för.
Jag förstår att det låter konstigt alltsammans. Jag ser det nu så här i efterhand. Men där och då var det så verkligt det bara kunde bli... Min vän kunde ligga hela natten med öppen telefonlinje medan hon halvsov i sängen. För att jag skulle kunna slappna av och känna mig lugn de gånger han med dunder och brak gav sig av. Lämnade mig nedslagen, utslagen, kärlekstörstande och ensam.
Det är många som aldrig kan förstå. Som inte förstår det faktum att man stannar. Jag lämnar dock den diskussionen därhän. Det finns många som inte förstår hur det är att dö också. De har aldrig varit där. De har aldrig upplevt det.
Den öppna telefonlinjen timmar i sträck, dag som natt räddade mitt liv.
Andra vänner dömde. Menade att jag fejkade att jag mådde dåligt. Jag gjorde ju mig fin, skötte om håret, naglarna... Så "gör man inte" om man är "sjuk på riktigt". De har aldrig varit där. De har aldrig upplevt det...
Vänkretsen minskade drastiskt. I samma takt det blev känt, i samma takt som jag berättade och de inte kunde få mig att gå därifrån, i samma takt försvann de... De så kallade vännerna.
Vet ni? Inte en enda har kommit åter. Det var tomt då. Mycket sorg. Mycket svek. Mycket ensamhet. Mycket sorg. Ja sorg... Sorgen var värst. Den rev och slet i mig, slet itu mitt inre i bitar som kastades iväg som mat åt rovdjur, fortfarande med nervkänsla i när rovdjuren slet och drog i dem... Sorg är ont, hårt, svart och mörk. Sorg kan vara vacker, men denna var ful och mört ond.
Ångesten lurar bakom varje hörn. Varje liten rörelse framkallar en påminnelse om att ångesten ständigt bärs med i kroppen rent fysiskt. Ibland kryper den nära inpå, ibland grävs den in djupt och köttigt långt in i kroppens fysiska innersta platser...
Det finns många som inte förstår. De har aldrig varit där. De har aldrig upplevt det... Men vissa förstår. Vissa har upplevt det. Vissa lever med det än...
Man lär sig... Livet blir lite annorlunda. Man är tyngre av sorg och sorgens ångest, men man lär sig...
